
Riktig borg eller dålig kuliss? Alla ser inte skillnaden.
Det är ganska viktigt att kunna prata med varandra. Om ditten. Om datten. Om vem man själv är. Om vem man vill att den andra/e är. Vilka man ska vara - var för sig liksom tillsammans med varandra. Och framför allt vilka man har varit. Tillsammans men även, och framför allt, var för sig.
En människa är summan av sina beståndsdelar. Dessa delar har under årens lopp med olika fina verktyg mejslats fram. Det är i alla lägen vägarna du gått som lett dig dit du är och bakom varje gången väg finns ett vägval. Oftast ett i allra högsta grad aktivt sådant. Ingen irrar helt planlöst. Inte ens idioter.
Något som under årens lopp utkristalliserat sig som ytterligt vitalt i seriös relation de inblandade mellan, oavsett typen av relation, är kommunikation. Finns inte sådan, finns i regel ingenting eller ens förutsättningarna för att skapa något heller. I brist på sådan avkrävs man spel. Fasader. En chimär.
Jag har ytterst svårt att ta chimärer på något som helst allvar. Den man inte kan prata med om sin historia kommer aldrig känna annat än sin egen bild av den man är. I en konstellation psyken emellan där kommunikation för stryka på foten för skadade egon finns i regel inget annat än dött kött, lite uppskrämt till att verka levande via ett energisugande rollspel.
Skicka ström i en död gris och den sprattlar.
Jag är glad över att ha funnit mig en kvinna inför vilken jag kan gräva ut och presentera mina mörkaste inre delar för allmän beskådan. Och ifrågasättande. Det finns ingen fråga hon kan ställa mig som jag inte skulle kunna- eller våga besvara. Jag har inga hemligheter för elin. Hon är en lika självklar del av mitt liv som jag själv.
Men alla fungerar inte så.
Att välja att leva med den troligtvis enda andra människa för vilken man inte kan prata om sin historia, sina vägval och sina formande processer, avklarade eller inte, är just ett sådant där val som till sist avkräver en att man spikar upp målade kulisser på sina väggar för att den vägen försöka tvinga sig själv att köpa sin egen lögn.
Alla bygger vi våra egna helveten. En del helveten är mindre. En del större. Alla är de roliga att studera på avstånd. Rejält avstånd.
Tvivel är den svarta tjäran som bubblar i en själ. En reva i den omslutande väven, målarduken, läker aldrig. Den växer oundvikligen och ytterligare av kladdets svärta vältrar in. Obönhörligen. För att till sist täcka allt man en gång hållit för heligt. Oavsett hur högt upp man målat sin påhittade kuliss.