2387 : Varje gång går det bättre
För varje gång jag är ute och springer går det lite bättre än gången före. Det är väl det som är fördelarna med att faktiskt börja på ganska exakt noll - man måste inte öka mycket alls för att ökningen i realiteten ska vara en mångdubbling.
I höst är det Kretsloppet. Elin ska av gammal vana dit och raddirajja sin mil på tid. Förra året såg jag hennes start. Från ett fönster. På en restaurang. Med en öl i handen. Så långt gick mitt engagemang.
Inför höstens evenemang fixar föreningen eller vad det är som står bakom spektaklet lite träningskvällar. Ikväll var det en sådan. Elin ville dit. Och jag följde med. Fråga mig inte hur hon lyckades med det. Hon bara gjorde det.
5,2 kilometer på 37 minuter sorteras härmed in under P som i Personbästa. Aldrig tidigare i mitt liv har jag lyckats få min kropp att av egen maskin och i en följd avverka sådana sträckor på sådan tid. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas.
"Jag är på fel sida 30 för att inte bry mig" sa jag till en av ledarna när jag flåsande skumpade bredvid honom på stigen. Han låtsades förstå vad jag menade. Men det är ju så. Jag är på fel sida 30. På den där sidan där saker går utför lite, lite snabbare. På den där sidan där ölen lite, lite enklare fastnar PÅ buken istället för att bara lite smärtfritt skvalpa lite mysigt en stund på insidan av den. På den där sidan av 30 där man vilken dag som helst förväntas känna tacksamhet över att pumpen i bröstet överhuvudtaget fungerar. Du vet, den där lite läskiga sidan. Den mörka sidan. Darth Vader-sidan.
Någonstans i endorfinruset hörde jag mig själv fortsätta prata.
"Om man skulle ta och springa den där milen i höst? Med lite mer träningen gör jag ju det under timmen!"
Hoppas ingen hörde mig.
För dig som är mer intresserad av mig än vad som kanske anses som sunt finns en kalender på Funbeat också där du kan följa mig och vad jag gör. Det övergripande målet är att få basmotion mest men ibland rasslar det till med mer.
Än är det inte försent för en elitsatsning. Som långdistanslöpare kan man ju vara rätt gammal. I maraton springer fyrtioåringar lika snabbt som tjugoåringar.
Men sen är det kört.
Nej, hon den där bambatanten från Lidköping som lekte runt lite i förra säsongen av Mästarnas Mästare hade väl varit i nån ålder påminnande om vår när hon plötsligt upptäckt att hon gillade att springa?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Evy_Palm
Det vore ju allt lite fräckt att bli elitidrottare iallafall en gång i sitt liv ;)
Apropå ålder & spring, kan jag tipsa om Badwater Ultramarathon som är ett 217 km långt nonstop ultramarathon genom Death Valley (världens varmaste öken)och tre bergskedjor i den kaliforniska öknen. Det som är mest badass med loppet är deltagarnas ålder där de flesta är 40 plussare upp till 70+ strecket! Det är aldrig för sent för nånting vad gäller ålder, är min slutsats! Tvärtom känns det som man blir mer badass ju äldre man blir!
Följande är en ganska intressant länk med världsrekord i maraton uppdelade på åldersgrupp. Det finns bra med hopp fortfarande. 5:40 som 92-åring är rätt imponerande.
http://www.arrs.net/SA_Mara.htm
det hade ju varit lite lite kul att skrälla och trolla på samma gång.
Vad som dock inte framgår i er info är åldrarna då de vid loppet gamla började träna. För att tex fixa Death Valley som 40åring bör man iallafall i min värld ha varit hejare på att springa redan på barnsben.
Eller?
Ni, googlare och löpaficionados, finns där kul infos om när folk börjat och på vad tid de blevat rekorderliga springare?
Jag kollade upp en handfull ultramarathonlöpare på wiki och visst har typ alla de jag kollade upp pysslat med löpning sedan barnsben. Sen kom jag ihåg David Goggins (Navy SEAL, ultramarathonlöpare, Iron Man och cyklist). När han började långdistanslöpa var han förvisso elitsoldat men ändå en gymbiff på 127 kg med bara 20 minuters jogging lite då och då som löpning. Här om hans första ultramarathonlopp som borde varit när han var 30 bast:
"ST: You started running races in 05 and 06?
David: My first race was in November of 05. I'm not sure if it's a SEAL mentality, I can't speak for all the SEALs, but I know it's my mentality. I was pretty stupid about that. It's not arrogance on my part, but sometimes you think you can do things but I wasn't prepared for it. I was 280-lbs and running 20-minutes every other day and not really thinking about it too much. It's a very funny picture, but everybody thinks they can do more than what they can.
ST: What does that do to your body?
David: It destroyed my body. Luckily my wife is a nurse. At mile 70, everything in my body shut down. A 280-lb man isn't supposed to run that far. I broke almost all the metatarsals in my feet. I had stress fractures, shin splints, all my kidneys shutdown and I was urinating blood.
ST: Did stopping ever cross your mind?
David: No. Not at all. No.
Liza: When he started peeing blood, yeah. When I saw that his kidneys were failing, I thought he should stop and that there was a risk he could die, but he said no and that he wanted to keep going."
XD Så vid 112 km-strecket säckade hans gymmarkropp ihop...men han fortsatte springa ändå med brutna mellanfotsben och kittet. En badass helt enkelt. Nu ett par år sen opererades han dessutom också för medfött hjärtfel...så vitt jag vet pysslar han fortfarande med extremsport. Min idol... :-D
haha :D
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]