2298 : Venus i en tråd

Venus hängde från taket i en tråd.

Liksom Jupiter, Venus och Mars. Planeter skapade av blåst glas, hängda från taket i en i urskogarna dold lada. Från gömda högtalare; toner trolska.

Världar hade både kunnat börja och sluta där. Med hela himlakroppar i ögonhöjd blir perspektiv och fokus en svår sak. Hela Världar hade kunnat Födas. Hela Världar hade kunnat Dö.

Tankar och känslor rusade i takt med hjärtats puls. Det fanns inget facit. Valet som gjordes nu och nu enbart skulle vara det jag fick leva med under resten av mitt liv - rätt eller inte. Resten av mitt liv. Aldrig att kunna göras ogjort. Aldrig att ångras eller bortses ifrån.

Jag la inte händerna på dina axlar. Jag höll inte om dig. Jag kysste dig inte.

När jag blundar ser jag fortfarande ibland Mars. Och Venus. I skört glas blåsta. Och i varsin tråd upphängda på varsin sida av loftet.

---

- Jag vårdar mitt ärr :)
- Jag visste inte ens om att du hade ett, svarar jag ärligt.
- Det har läkt fint, ingen trasig ärrvävnad som värker. Men som med alla ärr kommer ett minne.

...Och så var det med den saken, Kurt. Månne är det bara jag som har problem med tiden - som inte fullgott kan skilja mellan dåtid, nutid och framtid. Kanske är det bara jag som njuter en en smula av bortpillade sårskårpors kliande smärta. Kanske är det bara jag som har svårt att en gång för alla försegla och bränna mina pandoralådor i samma utsträckning som jag vitt och brett skryter om att redan ha gjort det?

Dags för mig att växa upp och lämna vad som är bakom bakom? Svar ja.

Men nej. Det kommer ALLTID att finnas plats för en Måne på min himmel. Jag kan för mycket Kepler och Newton för att hals över huvud plocka bort systemets viktiga himlakoppar.