2186 : Glasögonorm II

Så var jag glasögonorm.

Igår ramlade det ner ett SMS till min Fillifon. Det var från Synsam. "Öj, dina frecka glajjer har kommit, manneN! " stod det inte exakt men det var lite så jag läste det.

Jag sprang så fort mina små korta ben mäktade med in i stan och dök andfådd upp vid disken vid Wikanders. Och där var de. Mina jätteballa och totalt plastiga bågar med något slags märke som motiverar dem att ha en prislapp högre än femti spänn. Med miina glas i sig. Varsamt urmejlsade ur gigantiska glasblock av Schweiziska ungtöser med mödomen kvar med inget annat än len hud som slipmedel. Och antireflexbehandlade på det.

Tog på dem. Testade. Såg marginellt bättre. Inget revolutionerande på något vis alls. Jag har ju det näst minsta synfel man kan ha. Sedd genom mina nya handslipade glas blev månne världen lite-lite skapare - på långt håll. På nära håll skulle jag nog vilja påstå att jag med glajjerna faktiskt ser marginellt sämre. Fast det är en vanesak, sa damen på andra sidan disken. I början blir det lite så. Kanske. Ögonen behöver vänja sig och slappna av för att glasens hjälp på traven med med brytning av ljus ska komma till sin rätt. Kanske är det så. Kanske är det inte.

Det ger sig.

Retar mig mest än så länge gör:

• Dricker jag te ur en hög mugg/högt glas med en lång sked i så säger det "kling" när skeden plingar i glasögonglaset.
• Dricker jag te eller kaffe så immar insidan av glasögonen igen.
• Handhar jag glasögonen på minsta lilla vis - tar på dem, tar av dem eller ens bara tänker på att göra något av det - så blir de fulla av fingeravtryck.