1998 : Random rantings
Helgen avslutas. Enligt planerna. Med lugn och stilla, tidig sänggång. Ligger i hallen gör Livs packade skolväska. Ilagda är några papper i hennes mapp, några nyskrivna rader i en kontaktbok, ett päron. Ger mig själv ännu en mugg kaffe. Hett kaffe. En ganska trevlig last, oftast. Tycker iallafall jag. En överkomlig last, åtminstone. Riktigt gott, emellanåt.
Men men. Om veckan är att gå fort eller inte, är att ge sig. Bland planerade saker hittar vi sushikurs, kundmöte över telefon och elins inflyttningsfest. Inflyttningsfest, ja. Lagom till den anländer barnvakter från Skövde. Brorsan och hans dam. Liv kommer vara i goda händer. Och jag har en eventualitet mindre att tänka på, genom att på detta vis helt förekomma den. Går nog kalas detta. Grejt, helt enkelt.
Så. Andra ord avslutningsvis? Kanske det. När posten tystnar, dör budskapet. Att vara eller att inte vara? Riktigt ... Typiskt mig. Och ja du vet. Varför skriva så att folk förstår? Enkelhet hjälper inte någon.
Ärligt talat. Varför skriver jag sådana här texter? Enerverande inte bara för en läsare utan dessutom för mig när jag vacker dag läser dem och då glömt bort att jag egentligen ingenting menade med dem. När så blir, blir jag irriterad på mig själv. Har lyckligtvis tillräckligt bra minne för att kunna skilja saker åt. Att missta mig på mig själv tillhör lyckligtvis ovanligheterna. Nästan obefintligt, faktiskt. När på helt omöjligt att råka göra. Allvar vinner alltid. Häri bor sanning och en dold önskan.
Men men. Om veckan är att gå fort eller inte, är att ge sig. Bland planerade saker hittar vi sushikurs, kundmöte över telefon och elins inflyttningsfest. Inflyttningsfest, ja. Lagom till den anländer barnvakter från Skövde. Brorsan och hans dam. Liv kommer vara i goda händer. Och jag har en eventualitet mindre att tänka på, genom att på detta vis helt förekomma den. Går nog kalas detta. Grejt, helt enkelt.
Så. Andra ord avslutningsvis? Kanske det. När posten tystnar, dör budskapet. Att vara eller att inte vara? Riktigt ... Typiskt mig. Och ja du vet. Varför skriva så att folk förstår? Enkelhet hjälper inte någon.
Ärligt talat. Varför skriver jag sådana här texter? Enerverande inte bara för en läsare utan dessutom för mig när jag vacker dag läser dem och då glömt bort att jag egentligen ingenting menade med dem. När så blir, blir jag irriterad på mig själv. Har lyckligtvis tillräckligt bra minne för att kunna skilja saker åt. Att missta mig på mig själv tillhör lyckligtvis ovanligheterna. Nästan obefintligt, faktiskt. När på helt omöjligt att råka göra. Allvar vinner alltid. Häri bor sanning och en dold önskan.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]