1649 : Rättfärdiga

Rättfärdiga din existens.

Gör. Eller dö.

1648 : Offer

Många ser sig som offer. Som om fångna i ödets bur. Vad de missar är att buren är de själva.
Och den är är både stängd och låst av dem själva, inifrån.

För snart tio år sedan skrev jag

Livet bestraffar den passive,
ty kosmos är konstruerat som så;
det ger ingen nåd till den som inte
påverkar sin plats i det samma.

Det är fortfarande precis lika sant. Jag har bara sedan dess blivit ännu bättre på att se att det stämmer.
Tyvärr.

En före detta vän till mig verkade en gång olycklig. Jag frågade vad som stod på.
- Jag är ledsen.
- Varför är du ledsen?
- Jag sitter fast.
- Varför sitter du fast?
- Jag kommer inte ut.
- Men du är ju i ett rum fullt av dörrar.
- Ja.
- Har du ens känt på någon av dem?
- Nej.

Jag gav henne instruktioner om hur man gå till en dörr och hur man känner på dess dörrhandtag. Jag gav henne även en specialnyckel som passar i mer än hälften av alla låsta dörrar samt instruktioner om hur man enkelt bygger nya liknande nycklar.
Därefter sa jag upp vänskapen, för jag orkar inte med människor som ideligen är offer under larviga problem utan att ens en endaste gång så mycket som försöka lösa dem, inte ens när de får enkla och pedagogiska instruktioner om hur de skulle kunna göra.
Jag orkar inte.

Jag serverar ETT förslag till lösning. Om man inte bemödar sig att ens testa lösa sina problem med min eller någon annans alternativa lösning, förtjänar man att ha kvar problemet. För all framtid.
Kosmos bestraffar den som inte försöker påverka sin plats i världen.

Jag är allergisk mot människor.
Eller nej. Jag är allergisk mot en ständigt växande lista av mänskliga egenskaper. Jag är allergisk mot mänsklighetens smutsiga bakvatten - vare sig det skvätter från mig (vilket det fortfarande tyvärr kan göra) eller någon annan (vilket såklart är vanligast).

I detta perspektiv är det ganska trevligt att åter ha fått kontakt med en gammal vän som kände mig långt innan jag gick och blev den/det jag är. Den enda person som gjorde det, och som även finns nu.
Visst, jag får stundom ge en och annan liten nyckel här också, men skillnaden är att den används på stört. Och att jag också får en och en annan tillbaka, av en som inte bara sett utan dessutom KÄNT ”Lillkisen”.

Välkommen tillbaka.

1647 : Om jag... - Ett tankeexperiment

Hej kära/e läsare, nu är det dags för ett litet, litet tankeexperiment. Sätt dig in i nedanstående punkter och ta sedan ställning till den avslutande ja- eller nejfrågan.

Om jag...

• ...i princip aldrig svarade på ditt/dina tilltal,
• ...bara svarade "Jaha?" när du försökte berätta vad du förgyllde din dag med,
• ...i övrigt uteslutande pratade om mig, mitt och de mina,
• ...förbehöll mig rätten att ganska så medvetet vara direkt skadlig för ditt/dina ofödda barn och
  
• ...dessutom uttryckte ett ultimatum som gick ut på att DU måste kontakta MIG mer intensivt för att jag fortsättningsvis ska svara överhuvudtaget,

...skulle du då ge vika för detta ultimatum?

Först rätt öppnade svar vinner en traktor.

1645 : Jag valde fel

Det var den 21:a november 2008 och jag skrev av mig inför det då stundande valet i inlägg nummer 1142 : Tre.
Så här med facit i hand kan jag ganska tydligt se att jag egentligen valde fel.

Nu är dock världen en dynamisk plats. Ting ristas blott sällan i sten. Jag avser därför att försöka välja om. Denna gång enligt facit. Tack vare denna lösning missar jag isåfall inget, ty all alternativen har därefter gjorts, levts och, hittills, setts dö.

Lyckönskningar undanbedes. Där finns bara Vilja.

1643 : Åskväder

I call the clouds to gather / The beginning of the Storm
Let my whisper / End in Thunder

Låtom det komma, så som det är att ha kommit. Sigil.