Jag mår bättre och bättre, vilket är fasligt trevligt. Allt liggande, jag antar att det är det iallafall, har dock fuckat ryggen en smula och stelare än så här har den inte varit på mycket länge.
En annan tänkbar bov i dramat är, nu när jag tänker efter, faktiskt den generella hållning jag haft den senaste tiden... Folk inom läkarvetenskapen brukar tex säga att en
pneumothorax är ganska enkel att se och känna igen på avstånd, eftersom den drabbade går med en arm framför sig och ganska kraftigt framåtlutad/ihopkrupen. Detta för att kroppen automatiskt tolkar smärtan som ett angrepp som den försöker skydda sig emot. Jag minns denna hållning från mina egna erfarenheter av
pneumothorax.
Idag har jag långt ifrån lika ont, knappt ont alls om jag ska vara ärlig, men det känns ändå i lungtrakterna att det inte är riktigt som det skall (
pneumoni). Min syresättning är nedsatt (dock utan att vara kritiskt låg, bara lägre än vad jag är van vid (jag brukar allid ligga på 99-100%, just nu är jag nere på 95%. Generellt mycket bra men dåligt för att vara jag)) och jag blir snabbt andfådd - att bara gå och prata samtidigt räcker, exempelvis. Resultatet av sådana bäckar, en allmän obekvämhet samt känslan av att lungorna inte riktigt levererar som de skall, är att min hållning den senaste tiden varit lite böjd och framåtlutad, en hållning som sliter rätt rejält på ryggen - vilket kan ses som en alternativ förklaring till dess status idag. Belastningsrelaterat, med andra ord.
Som du, kära/e läsare, kan se har jag börjat skriva en del i bloggjävlen igen. Vardagsnonsens. Uteslutande vardagsnonsens. Men så får det bli. Jag tycker om att skriva av mig vardagsnonsens, ord och innehåll som emanerar ur sfären Kropp/Kött, vagt filtrerat genom sfären Psyke. Här och var smyger jag in frön från högre världar, men jag tror inte att du ser dem. Ett seende kan aldrig blicka i en riktning det inte ens vet om finns.