1213 : Lördag

Det är lördag. Mycket mer än så är det faktiskt inte. Ah. jag har återupptagit bokprojektet, på tal om ingenting. Skuggliv förses med nya kapitel. En excelfil har skapats och innehåller idag i runda slängar 530 potentiella kapitelrubriker. Jag avser att nyttja 66 av dem. I en synnerligen genomtänkt ordning.

De av er som fått höra om mina planer rörande ålderns höst, en van och "uppsökande verksamhet" med en tarotlek vet att boken i teorin inte kan bli klar innan dess, så ge er till tåls. I den mån skiten är något att vänta på, då.

1204 : På vift

Shelejthahejl är busig och ska tuktas med klapp. Komsi komsi.

Varande såsom en hund trängs auktoritet och jag har varit slapp gentemot den jäklen, vilket luckrat upp hierarkin alternativt fått den att verka otydlig. Jag är att styra upp ett och annat längs mina led, för vissa saker SKA stå på min sida, och ingen annans.

1204 : Ljuset

Efter regn kommer solsken. Bak de tyngsta av moln FINNS den bländande vita solen.

Vårt kosmos är en märklig plats. Den allra mest typiska platsen är bara någon hundradels grad varmare än absoluta nollpunkten och ett vacuum som bjuder på åtskilliga centimeter mellan enskilda atomer och molekyler. Det är vidare helt svart. Helt svart. Man ser inte ens stjärnor i fjärran.

Likväl är denna mest typiska plats inte värst annorlunda än vår plats här. Ty även på en av universums mest typiskt mörka och kalla platser kan man på samma område som vårt solsystem upptar finna materia nog att bygga exempelvis en dator, som utför precis samma slags beräkningar som en dator här, i vårt solsystem.

Det enda som skiljer platser åt är sålunda mängden kunskap. Kunskapen om HUR.

Detta gäller även platser åtskilda längs andra axlar än rumsaxeln. Platser på olika ställen längs tidens axel åtskiljs och unifieras av precis samma variabel. Kunskap.

Detta gäller även människor. Det enda som åtskiljer och unifierar människor är kunskap.

Där har du lägren. Och därefter skall du bo.

Jag har bosatt mig i ljuset. Det bländande vita ljuset. Jag kan idag framana det ögonblickligen och min puls sänker sig dels ganska omedelbart till ner under 50 och dessutom börjar hjärtat hoppa över vart tionde slag. De som ser mig när jag är "där" har undrat varför jag ligger och ler. Gudar skall veta att jag sällan ler, men med ljuset runt- och i mig gör kroppen så av pur instinkt och av sig själv.

Där bor jag allt oftare. För att slippa den köttsliga världens nonsens, hyckel, trams och självmotsägelser. Och jag vet att väldigt få och troligtvis allt färre är kapabla att följa med mig över tröskeln dit.

Den dag jag eventuellt tar steget över för gott, är jag att för all evighet leva i ensamhet. Ensamhet inom citationstecken, för i det ljuset är man aldrig ensam. Man är tillsammans med i princip allt. Allt som är. Allt som varit. Allt som kommer att vara. Samtidigt.

Man Är. Och det enda som skiljer en åt från övriga existensens "platser" är Kunskap.

1203 : Trött

Jag blir trött på saker som dubbelmoral och hyckel. Det finns en brytningsgräns, där fördelar inte längre uppväger nackdelar. Exakt vart den går hoppas jag egentligen inte få reda på, men jag vet att den gränsen och dess kordinater likväl kan kastas i mitt ansikte utan att jag bett om vare sig dem eller kännedom om dem - så det är lika bra att vara förberedd, tror jag.
Men på vad? På att ducka eller på att stå kvar? Och hur ska man isåfall fatta posto? Leende eller med tårar längs sin kind? Med öppen eller knuten hand? Med en egg i sin hand?

1202 : Hämndens sötma

En process som var i skeende - notera formen imperfektum - antas fortfarande avhandlas i presens, dock medelst slöjor, speglar och diverse infama bländverk uppsatta i avsikt att avstyra min redan oljiga blick.
I förebyggande syfte har jag därför med hjälp av mina kanaler skaffat fram den information jag behöver för att kunna sticka en retorisk kniv ganska djupt in i min motståndares kött.

Det var enkelt. Enkelt, enkelt, enkelt. Ett anonymt kontakttagande och jag krossar ett lyckligt (?) par. Tihi.

(Vill ni inte synas? Men så göm er människor. Men så länge ni dansar under MIN sol får ni stå ut med att jag inte bara ser era sömmar utan dessutom granskar dem.)

1201 : Måndag

Måndag igen. Jobb. Jag åtgärdar min röda rader, rankar lite kunder och dricker kaffe. Jag ser över noteringar och läser mail och för in nya saker som skall göras i min outlook. Någon sökordsanalys från ett utbildningsföretag i kosmetikabranschen. En kund har blivit kontaktad av konkurrenter till oss och behöver lugnas och i samma veva skall jag be dem att åtgärda en del icke optimala förhållanden på sin sajt. De rankade kunderna ska kontaktas över telefon och sägas hej till och så, ty kanske har de något på hjärtat eller liknande.

I övrigt har helgen varit god. Jag, Matilda och Liv har myst ett par skvättar. Och så har jag lurats att spela en del Guitar Hero, vilket jag gjort, trots rejäl failvarning.
Jag är riktigt kass på att köra rytmspel med just det upplägget, skadad efter tusentals timmar åå dansmattor och med DWI som jag är.

1200 : Söndag

Idag har jag spelat Lumines för första gången på väldigt, väldigt länge. Varvade det, dock med väldigt låg poäng (nåja, jämfört med gamla tider). Likväl varvade jag det. Det är det inte alla som klarar på första försöket sådär.

1199 : Lördag

Lördag. Pannkaksfrukost avklarad.

Matilda gör sig redo för att svänga nerom stan och handla en skvätt, Liv sitter på sitt rum och avnjuter Fem myror-skiten. Jag gottar mig med en sista mugg kaffe.

Ikväll ramlar svärmor iom med en genomresa inom och med sig har hon två skolkamrater. Det blir vårt första möte och vi ska bjuda på lite mat.

1198 : Kosmiskt jobb

För en tid sedan bereddes jag budskapet att ting skulle tillåtas gå i stå tills dess självaste kosmos ordnade så att de löstes och alla vägar så att säga skapas av sig själva. Sedan dess arbetar jag lite smått med att påverka "kosmos" i frågan det handlar om och någon milstolpe har nu i dagarna nåtts och passerats, säger magkänslan.

Arbetet härmed, och det allmänna njutandet av målbilden, gör att jag allt oftare kan ses introvert i ett hörn med ett leende / flin på mina läppar, solande mig i den glans som de inre ljusskällorna kastar på mig och den värld jag för mitt inre konstruerar. Konstruerar för att leva. Utleva. Beleva. Och med största önskvärda sannolikhet även dö i.

Ave Vtopiae.

1197 : Lunch

Lunch inträdde på Getupdated och då kom Matilda. Med sig hade hon en lunchlåda till mig, med alldeles nylagad och gottig mat. Snaskigt.

Efter avklarad föda begav vi oss ut en sväng på det Boråsiska Knalleland och.. ja.. Kikade på Hello Kitty-kläder till henne eller Liv. Och köpte sand och godis till chinchillorna.

Nu är jag tillbaks på kontoret och gör mig mentalt redo för en rejäl studie i kaffe (som enligt nya studier minskar risken för alzheimer (DN)). Och något kundsamtal. Spexigt spexigt.

1197 : Kvantprostitution

För några dagar sedan låg jag som vanligt i min säng och lät käften gå och upptäckte plötsligt hur jag beskrev ett högst fysiskt och mänskligt kvanttillstånd, praktiskt möjligt att uppnå och på ett idéplan utleva.

Häng med nu:

Tänk dig att två prostituerade båda samtidigt köper sex av varandra och båda lika samtidigt betalar den andra/e i natura, dvs med sex. De båda är alltså sändare och mottagare samtidigt.
Hade samma slags lösning gjorts med andra typer sändare och mottagare, exempelvis mikrofoner och högtalare, skulle en reciprok rundgång inträffa och den skulle i sin tur öka/eskalera inom ramarna för teknikens återgivningsförmåga.
När flödet består av en tänkt ekonomisk modell och monetära överföringar finns inget tekniskt återhållande av eskaleringen. Rundgången blir total och kommer fortgå, tills dess utbytet upphör. Eftersom en idé till skillnad från elektrisk spänning dessutom är utan resistans/motstånd kommer inte mycket tid krävas för att eskaleringen skall bli oändligt stor.

Båda de prostituerade kommer sålunda att ganska omedelbart att vara oändligt rika och ändligt fattiga, samtidigt. Utsatta för ett sådant fysiskt kvanttillstånd borde de bli offer under en logisk kullerbytta och kollapsa till en hög av stringlets eller små masslösa potentialer.

Min andra fråga i ramarna runt detta experiment är hur mycket man betalar för att få se på och till vem man ger pengarna för att inte störa kollapsen.

1196 : Jobbelera

Onsdag. Jobb.

Idag ska jag bygga om sajten till en event- och konferensanläggning i Stockholmstrakten. Nytt bolag. Ny ägare. Ny sajt. Det totala antalet inlänkar från hela webben är noll (0) och bara det är ju lite spännande - jag har ingen gammal länkkraft att luta mig tillbaka på. Jag måste bokstavligen hålla olika crawlers i handen och leda dem till sajten.

Först ska den byggas om. Då den inet är supertung på innehåll med likväl ska optimeras för 25 olika sökord och sökfraser behöver den mer content. Jag tar mig friheten och skapar sådant, innan dess jag knåpar ihop en sitemap i xml och därefter anmäler den i Google Webmaster Tools. Därefter ska det nog inte vara så överdrivet svårt att med hjälp av en genomtänkt och strategisk kampanj öka antalet inlänkar på ett sätt som dessutom ser organisk ut.

Nu kaffe.

1195 : Successivt

Jag är successivt att komma tillbaka och med tiden kommer jag återposta en del gamla inlägg som just nu är undanhållna ljuset. Jag hojtar och länkar när så sker så att den som eventuellt missat där och då bereds en chans att ta del av historia.

En tid framöver gäller koncentration på jobb. Inte för att jag måste - igår fann jag mig ha jobbat ikapp igen och sitter nu återigen med standardunderhåll av befintliga kunder. Nåväl, det smäller snart till och så blir det mycket igen, tror jag. Angenämt.
Dock har jag den senaste månaden lyckats spara på mig en lite för trevlig hög av minusflex och den skall avverkas / jobbas in, tänkte jag. Redan denna veckan, vore önskvärt.

Jobbar jag till 20 idag, imorgon och på torsdag är saken biff och jag ligger återigen på pluskonto. Så det gör jag.

Tankar på Utopia har åter igen vaknat och jag finner mig själv ibland liggande som en leende hög full av kosmos ljus inuti mig. Det finns skuggor, men jag kommer alltjämt och i ökande grad välja att bortse från dem. Helt.

Jag är trött på att få min storlek definierad av något som är mindre än jag.

1188 : Operation Helgsambo 2

Detta är ett inlägg som skrevs och togs bort men som lagts till igen för att korrekt återge historien. Jag dödade här. Men historien fortsatte likväl
- Rex 090318

Natten till idag dödar jag relationen till Matilda av skäl jag säkert kommer ta mig tid att dryfta utförligare längre fram. I stort handlar det om att jag ska bli jakten på VTOPIAE mer trogen och att jag i den processen inte har energi nog att sänkas och begränsas av mänskliga osäkerhetsnycker.

Läxan lärd är att jag är högallergisk mot alla former av svartsjuka och att jag trots digra försök faktiskt inte kan lära mig stå ut med sådan skit. Jag har också lärt mig att med hela mitt väsen avsky hyckleri.

Nu välkomnar vi framtiden.

59 dagar fr o m 1130 : Operation Helgsambo (133)

1187 : Kapitalt

Nedanför verkligheten odlas det blommor. Är det inte spännande? Riktigt spännande. Där kan man plocka alltefter vilka dofter man strävar efter att pynta sitt liv med. Under alla omständigheter styr man själv. Läskigt, men sant. Ärligt talat.
Strömmarna är på ens sida. Erfar man, erhåller man. Resan är ständigt att börja.

Direktiven är solklara. Endera faller man, endera står man. Tragedin är en kuliss. Travestin är blott en sida av en tärning. Anar du?

Ärlighet. Renlighet.

Drömmarna är flätor i ett land som inget öga sett, inget öra hört. Utanför blåser stormen.

Drömmen är en verklighet. Över dess skyar målas klara färger med penslar som ingen känner namnen på. Dubletterna undanröjs.

• PROTIP: Läs de versala bokstäverna så ser du vad jag skrev med dig över min axel.

1186 : S f B

Vi tar slutet från början.

1136 : Aus RxD

En skiftning, en ström. En rörelse i vad andra kanske tror är i ögonvrån men likväl är mitt i den skarpaste delen av mitt synfält.

Jag älskar att spela dum och/eller blind. Människor blir så fantastisk infama när de tror att ingen ser.

Jag älskar semantiska ränker och fällor. Ty det krävs någon större än jag på lögn för att hålla koll på sina steg i den snårskog jag bygger. Och någon större än jag på sådant, har jag aldrig mött.
Jag var med och UPPFANN lögnen. Jag känner igen den, överallt. Över-jävla-allt.

Jag ser i vilseledandets mörker som om det vore dagsljus.

(Och ja, det var RexDecipio som skrev av sig)

1184 : Jättar

I ett land av Jättar vinkar man lätt sinsemellan, från horisont till horisont, oberoende av berg och eventuella oväder som målar skyarna mörka av tunga och tråkiga moln. Det är helt enkelt så det fungerar, i länder där Jättar bevandrar människors mark. Det är sådant man kan räkna med, längs marker där bergstoppar mest bara liknar grus.

Avstånd är fiktiva. Tid är blott en lam illusion. Där finns bara vilja och den kan mätas i meter över havet. Och drakarna.. Ja, drakarna.. De lyfter minsann precis lika bra i medvind.

I övrigt har vi som bekant passerat yule och går därmed mot ljusare tider.

1184 : Vardag

Idag är det fredag och jag är tillbaka på jobbet efter julledigheten. Om bara några timmar infaller helg. På måndag är det halvdag och tisdagen är ledig. I mitt intranät skriker 13 rader röda, vilket innebär att sajter ska rankas och rapporteras samt att kontaktpersoner på företag ska kontaktas. Ett tiotal kunder är under uppstart och jag har under mina glöggstudier i princip totalt glömt av vart jag var för någonstans i arbetet mot dem. Det ger sig. Det måste ge sig. Jag får hellre sikta på en serie sena kvällar nästa vecka och komma ifatt en skvätt i samma veva som tänket gått och blivit arbetsrelaterat igen.

Ikväll gäller tvättid och dagen till ära kanske någon maskin kan letas upp och köras. Ikväll gäller även inflyttningsfest hos Livs mamma och hennes pojkvän som sedan en tid leker sambos och nu flyttat den processen till ett radhusmojs. Jag och Matilda avser att ramla inom, men jag tror inte vi blir speciellt långvariga. Jag och min dotters mor var ju förr i tiden bästa vänner men sedan 1082 vill jag nog inte påstå att vi är mycket mer än blott ytligt bekanta.
Jag har inget superintresse av att närvara och det finns nog inget direkt reciprokt intresse av att jag gör det, heller. Bjudningen och det eventuella närvarandet är av artighetskaraktär och syftet från min sida är därför primärt att gå husesyn med Matilda så att vi eventuellt kan småplanera lite i den händelse vi nu i vår flyttar till något liknande.

1184 : Processer

I mången år har jag talat om dels processer och dels om hur irrelevanta de inbördes är. Det enda som är av vikt i en process är medvetenhet om den samma. Vad spelar en utkomst för roll, oavsett vilken den är, om man inte hela tiden varit medveten om den? Vad spelar någonting för roll, om det kommer upp bakom ens rygg och överraskar en? Den enda dödssynden som egentligen finns är brist på kontroll (kontrollen kan sedan yttra sig på en mängd olika vis, vilka på egen hand och felaktigt brukar räknas som osynder i sig själva).

Denna processmedvetenhet, denna yttring av kontroll och latent Vilja, brukar i alla slags skeenden ses som min starkaste allierade och med dess egg i min hand finns det inget som kan kastas emot mig som jag inte, av ren automatik, inte genast är redo att hugga ner och nedlägga.
Och för att bibehålla denna möjlighet till varande av bane är det enda som krävs av mig att jag iallafall ibland avsätter tid till extraspektion (extraspektion är ett ord jag själv kommit på och efter att ha mailat det till SAOB finns chansen att det upptas i svenska språket, då det svenska språket helt klart saknar en yttre förlängning av de andra formerna av det latinska spekta; inspekta, introspekta och retrospekta och heklt klart behöver ett extraspekta för att bli komplett). Under denna återkommande extraspektion lyfter iallafall jag min perception in vitro, det vill säga avskiljer den från dess slutna system (Jag) och gör den med allmänt rådande och i viss mån koncentrerat perifer med utgångspunk på en plats utanför alla givna processer, inte minst mig själv.

Det ting, de skeenden och de rörelser och skiftningar man extraspektivt kan ana är helt och hållet tolkningsbara och det är mestadels utifrån en sinnrik blandning av intuition och nattkall rationalism född ur erfarenhet och empiri kan för sitt inre öga kan sluta gestalterna och sålunda ges föraningar om kommande fullkomligheter och entiteter. Man ges en unik chans att faktiskt lyfta på "framtidens" stenar och inte bara se vad som eventuellt ligger under dem, utan dessutom plocka upp skiten och vända och vrida på mojset för ett slag.

Processmedvetenhet är därför bra saker. Och därför är jag processmedveten. Jag har nosat mig till en del former som är att potentiellt slutas och eventuell är att bilda vissa potentiella former och redan idag greppar jag därför min egg för att så optimalt som möjligt kunna nedlägga dem så effektivt som möjligt, inte sällan med ett enda direkt hugg. Framtidens "monster" som av idag är så ofullbordade att de inte ens själva vet att de riskerar att födas har redan nedkämpats för min syn. Seger när redan min.

Tack Miyamoto Musashi för detta synsätt på processer.