1438 : Den vise mannen

Svaret på frågan som ställs hittar du här under i vit text. Markera den när du funderat klart:

En eld som slocknar så fort man slutar blåsa på den är inte mycket till eld.
Den vise vandraren frös alltså till döds.

Vad borde han ha gjort istället? Svara som en kommentar.

Det var en gång en vis man. Sedan urminnes tider hade han varit på resande fot. Färdats över stock och sten, genom skogar och vatten. Inte en sekund hade han stannat upp för att vila, ty världens karga landskap hade aldrig tillåtit det. Må vara att dagarna var okej, nätterna var alltid kalla.

Så fann han en dag en plats. Där växte fruktträd och där porlade friskt rinnande vatten ur en frisk källa. Bäcken ringlade sig fram i grönskan och i buskarna fanns små gosiga kaniner som inte bara var bra sällskap, de bjöd även på möjligheten till matiga måltider.

Vår vise vandrare slog sig till ro här i denna undersköna lilla oas och avsåg att här sätta ner sina bopålar. Först behövde han en eld.

Han samlade bränsle. Kvistar och grenar låg som om vid hans fötter så det gick fort. med sin flinta fick han gnista och lågan hoppade glatt över från torrt gräs till kvist och till gren.

Vår vise vandrare satt en stund och blåste på elden för att den skulle ta sig ordentligt och när den gjort det gick han och lade sig.

Nästa morgon var han död. Varför?