Som de flesta som är någorlunda relaterade till mig på ett mer vardagligt och vardagspersonligt plan vet är min dotter Liv numera åtta år gammal. Tiden fram till nu har gått skrämmande (nejdå) fort och knepen för att dessutom få den smärtfri har varit många. Då jag själv minns min egen barndom ner till en ålder av ett, har hyfsad koll på / hyfsat minne av iallafall en del av de tankar och känslor man tänker och har som barn samt en lite intuitiv förståelse för barn i allmänhet använder jag dessa utökade verktyg i mitt handhavande åt det smärtfriande hållet.
Eftersom detta ger mig en unik (?) förståelse för till exempel så kallade trotsåldrar, både ur barnets perspektv samt ur ett mer individuationspsykologiskt perspektiv förstår jag ganska bra vad det är för slags marker kampen står på och vad den överhuvudtaget ens handlar om. Kort beskrivet kämpar barnen för en större värld och använder i brist på andra maktmedel trots som vapen. Barnet vill få större levnadsyta, både fysiskt men också psykiskt och själsligt och är i regel villigt att "betala" åtskilligt för dessa nya villkor, dock aldrig med att sitta av straff eller genomlida andra bestraffningar.
Att ålägga barnet sysslor som upplevs som genuint tråkiga är bestraffande och kommer inte accepteras som prislapp
Att exempelvis ålägga barnet sysslor som barnet upplever som genuint tråkiga är bestraffande och kommer inte accepteras som prislapp. Trotset fortgår.
Här kommer den intuitiva förståelsen in. Jag kan ganska bra pejla vad barn i allmänhet har för drömmar och önskningar, förhoppningar och viljor. Då dessa hörn i deras leverne ljussats och illuminerats är det ganska enkelt att synka dem mot sina egna behov och förutsättningar, och hitta gemensamma relationsytor. T ex saker man själv gärna vill få gjorda eller få hjälp med, som faller inom ramarna för barnets skapande av större levnadsyta.
Jag har därför kontrat alla Livs trotsåldrar medelst större ansvar. Ansvar på ställen som inte inneburit uppoffring för vare sig mig eller henne. Ansvar som fått henne att känna sig duktig och behövd och som borgat för ett lite större svängrum i stunden.
En trotsålder avvärjdes helt genom att låta Liv vara den som bar lägenhetsnyckeln hem efter att vi varit och handlat och låta henne vara den som låste upp dörren och släppte in mig i vårt hem. Världens enklaste grej dödade hela sexårstrotset. Inte en enda höjd ton någonstans och ingen av oss behövde kasta sig skrikande på golvet.
Andra liknande saker som använts är att hon vid rätt tajmade tidpunkt har fått börja bära sina egna glasspengar, i högre grad själv får välja vilka kläder hon ska ha på sig och bara en sådan sak att få värde genom att hålla rent utomhus. Liv blir LYCKLIG när hon slänger sitt skräp i en papperskorg. Det får henne att känna sig duktig.
Vad som var oöverstigligt svårt görs enkelt och självaste enkelheten är därefter kvittot på den vunna storleken
I något år eller två har jag väntat på nästa trotsålder och förberett de uppgifter jag ska kontra dem med. Dels skulle Liv involveras mer i matlagningen och dels skulle hon få lära sig brygga kaffe. Ja, det låter kanske slaviskt när du läser det, som att jag tvingar Liv till barnarbete eller något, men allting hänger på inramningen och tajmingen. Min intuition öppnar för väl balanserade sådana. Inom mina ramar skulle dessa erbjudanden framstå som lockande och självklara och därtill skänka Liv enorm stolthet över den forcerade problematiken. Vad som var oöverstigligt svårt görs enkelt och självaste enkelheten är därefter kvittot på den vunna storleken.
Jag hade tjuvstartat lite med kaffebryggaren, genom att själv beskriva hur jag själv använde den, men Liv hade aldrig nappat.
På dagen när hon fyllde åtta kom hon. Hon tog mig i hand och ledde mig till den bänk där kaffebryggaren står. "Brygga kaffe" sa hon. Hon bad mig att påbörja varje steg, men tog själv över dem. För att liksom motoriskt lära sig ordningen och hur sakerna fungerade.
Hon var nu åtta. Hon var gammal nog att brygga kaffe, verkade hon anse.
Sedan dess brygger vi kaffe ungefär varannan gång, veckorna när jag har henne. Hon är överförtjust i det faktum att hon hjälper mig med något och att jag blir ärligt glad de gånger hon gör det. Många gånger brygger vi tillsammans och jag inviger henne i trix efter trix, små yrkeshemligheter. På en väldigt kontrollerad och begränsad yta, ur mitt perspektiv, växer hennes rumstid och fördjupas. Vi skapar tillsammans ett medium för henne att eventuellt kunna skjutsa frustration utför.
I något så simpelt som att själv kunna brygga kaffe till sin egen far får Liv ett värde som helt förekommer och parerar ut trots. De flesta föräldrar spenderar år åt att upprepande skrika Nej. Jag dricker kaffe istället. Ibland lite svagt, men alltid kaffe.
