0968 : Kort om perception
Fokus som bygger på att annat förnekas/fördunklas,Människans sinnen är allt annat än jättebra och inte värst bättre blir de av vår gängse syn på dem. En av våra myter är att vi medelst koncentration skärper vår uppmärksamhet, något jag givetvis bestrider.
är inget fokus.
Det är censur.

Synen. Med våra ögon är vi kapabla att registrera viss elektromagnetisk strålning. Men vår syn är en fantastiskt begränsad perceptionell kanal. Av all elektromagnetisk strålning är vi enbart kapabla att varsebli en otroligt liten del av frekvensbandet, en liten del som vi därför brukar kalla för "synligt ljus", som sedd till hela bandets storlek, är väldigt, väldigt liten.
Vidare är våra ögon ganska kassa på att ta upp ens denna lilla del. Det mesta av vår syn består av perifert seende och det är enbart den iaktagna punkt som ligger helt i linje med ögats gula fläck som vi egentigen har fokus på, resten av vår synbild är i varierande grad perifer. Och för det mesta perifa seende består det sedda av lika delar faktiskt iaktagande och hjärnspöken/fördömar - hjärnan går alltså aktivt in och redigerar/retuscherar stoffet, manipulerar, lägger till och drar från för att det sedda ska passa deet hjärnan förväntar sig att se.
Av de få procent elektromagnetisk strålning vi överhuvudtaget kan se är säkert runt hälften bara rena hjärnspöken. Rena påhitt. Mängen och dess typer står i proportion till den aktuella hjärnans mognadsgrad. En dum människa kommer aldrig se annat än dumma saker.
Med vår hörsel är det egentligen ganska snarlikt. Ljud är inget annat än förtätningar och förtunningar i ett medium, vanligtvis luft, som får våra trumhinnor att vibrera vilket i sin tur registreras som hörbart ljud. Precis som med ljusets totala mängd frekvenser är det även hos ljudet en väldigt begränsad del som vi överhuvudtaget kan uppfatta.
Som unga har våra öron normalt ett frekvensomfång mellan 20 och 20 000 Hz, vilket kan verka mycket, men ställa mot megahertz är kilohertz inte speciellt många. Vidare är våra öron specialiserade på att registrera i ett specifikt - och mycket mindre - omfång: 3000-4000 Hz (mänskliga röster).
När vi verkligen koncentrerar oss på att höra innebär det normalt att vi sätter fokus på en ensam ljudkälla/en hyfsat specifik frekvens, vilket i sin tur mest bara resulterar i att vi mentalt stänger andra ute. Att verkligen fokusera på sitt hörande innebär i praktiken att beröva förmågor från ett redan handikappat system och att nära på faktiskt göra sig halvdöv.
Samma slags förhållanden mellan ett sinnes upptagningsomfång och koncentration kan man finna på fler ställen i vår begränsade vardag, och mer än så behöver alltså inte nämnas i den frågan.
Men just för att det är så här - att strävan efter ett inbillat fokus och hård koncentration enbart tycks fungera för att sinnets omfång görs snävare - får mig att vilja agera annorlunda.
Jag går om dagarna och "okoncentrerar" mig. Jag försöker aktivt att samtidigt ta in så mycket som möjligt av de redan begränsade kanaler jag har tillgång till. Jag vill inte sitta och medvetet eller ens undermedvetet skilja ut ljud, vilka som är värda att lyssna på och vilka som är det inte. Jag gör ingen skillnad mellan en talad röst i samma rum som mig och ett dovt, tyst motorljud lämgs motorvägen längre bort. Jag hör samtidigt.
Jag vägrar blockera kanaler / fokus på frekvenser för någon annan frekvens förmån. Varför ska ett ljud vara viktigare för att det kommer från en viss källa? Eftersom mina handikappade öron uppfattar andra ljud samtidigt, borde de andra vara precis lika viktiga.
Mitt mål är att kunna höra alla mina 20 KHz samtidigt, utan att vara tvungen att sortera bort de 19 000 hertzen som för stunden skulle anses vara störande. Jag är på god väg, men för närvarande är jag oftast tvungen att sortera bort människors röster, för de är i 95% av alla fall bara fyllda med nonsensinformation. Yttringar av reaktivt beteende, ord yttrade utan kontext djupare än en infam reaktion på Nuet. Självklarheter och sällan, sällan tillstymmelse till tanke bakom.
Snarlikt försöker jag göra med min syn. Jag tycker verkligen inte om att sitta med fixerad syn och stänga det perifa seendets fasader ute. Jag väljer gärna bort 2 skarpa procent av mitt synfält till förmån av ett bredare perifert. De psykologiska kunskaper jag bär på om hur min hjärna manipulerar mitt perifa seende ger mig i ökande grad förmågan att realtidskompensera för det.
Resultatet hos mig är en sedan flera år ganska flackande blick, som relativt sällan tar fokus på någonting. Genom flackandet behåller jag ett synfält på runt 100%, vars vanskligheter kompenseras för medelst psykologi, i jämförelse med vanliga människors 2-3% skarp syn och 97% ren jävla lögn.
Så om du undrar varför jag kanske säger "va?" mycket när du pratar med mig, beror det på att inga av de ljud du åstadkommer är för mig viktigare än exempelvis skogars prassel, någon lysdiods högfrekventa pipande, en storms låga mullrande bortom horisonten eller bara en bil som vagt hörs vrålande ner längs en hyfsat närbelägen motorväg.
Min värld är för stor för att du [din litenhet] ska få plats.
- PRO-TIP: Wikipedia om Perception































