1141 : Tankar om te
Logikens vägar äro outgrundliga. Om svaghet är en synd torde även synd vara svaghet. Likväl bor den veka aspekten därav i dess absoluta motsats: i inbillad rättfärdighet. Det är illusionen av/om rättrådighet i det dualt bundna medvetandet som öppnar för klena länkar i den kätting som stavar det väsendets absoluta ränk, ty sann styrka finner man först efter att man kastat dito existensprepubertala begrepp som "synd" bakom sig. Och, alltså, i samma veva öppnat dörren för svaghet.
Utan svaghet finns ingen styrka och den enda synd man kan begå bor primärt i att pissa in sig i endera ett svart eller ett vitt hörn i detta kosmos av inte bara gråskalor, utan varenda tänkbar färgs alla nyanser plus en halv hoper till, lika otänkbara som namnlösa.
Men sanningen är den, att med en kniv mot sin ändliga mänsklighets strupe, kan den inte bara bemästras och övervinnas, den kan dessutom ses gladeligen gå fot och pissa på kommando.
Såvida det inte är ett simpelt spel. En krydda av en vardag.
Isåfall är det just samma och nyss retoriskt betvingade mänsklighet, som med järnhand ses hålla i ens tömmar. Och fågeln som kläcks ur dito ägg är inte värd att ens bära prislapp.
Men ändå. Jag har gärna min himmel inuti.
Utan svaghet finns ingen styrka och den enda synd man kan begå bor primärt i att pissa in sig i endera ett svart eller ett vitt hörn i detta kosmos av inte bara gråskalor, utan varenda tänkbar färgs alla nyanser plus en halv hoper till, lika otänkbara som namnlösa.
Den kan dessutom ses gladeligen gå fot och pissa på kommando
Väl på den sidan kulissen kan man flöda sina läppar av de hetaste av te utan att någonsin bränna sig och äger mest gör man den fågel som är fri att aldrig återvända till ens hand. När den sanna bekräftelsen kan levas hellre än blott beskrivas återstår inte längre rum för vare sig avund eller tvivel och den enda bov som i dramat finns att finna är den litenhet som bakomliggande mänsklighet med alla sina reciproka elektrokemiska reaktioner och sitt spegelneuronbaserade trams eventuellt kan komma att uppbåda.Men sanningen är den, att med en kniv mot sin ändliga mänsklighets strupe, kan den inte bara bemästras och övervinnas, den kan dessutom ses gladeligen gå fot och pissa på kommando.
Såvida det inte är ett simpelt spel. En krydda av en vardag.
Isåfall är det just samma och nyss retoriskt betvingade mänsklighet, som med järnhand ses hålla i ens tömmar. Och fågeln som kläcks ur dito ägg är inte värd att ens bära prislapp.
Men ändå. Jag har gärna min himmel inuti.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]