1049 : Style vs Verklighet
Efter alla de hundratals timmar jag som ung suttit med spelserien Tekken har jag lärt mig hata folk som Eddie och Tiger. Jäkla Capoeira-töntar som tror att de är bra bara för att de är svåra att nå i sin kroniska halvhöjds- stance.
Bara för att (få det lite glatt) slänger vi in en rulle från todaysbigthing.com där det visar sig hur det verkligen ligger till.
Ett slags retroaktiv upprättelse.
Bara för att (få det lite glatt) slänger vi in en rulle från todaysbigthing.com där det visar sig hur det verkligen ligger till.
Ett slags retroaktiv upprättelse.
Det enda capoeira faktiskt har, enligt mig som själv tränat kung fu bla, är att det ser snyggt ut. Inget mer.
Z: Ja, det ser ballt ut. Vad vad är ballt mot effektivitet? jag såg någon käck match mellan en hejdundrans drunken-kung fu-kille och en vanlig och rättfram karatedude. Karatedude:n satte månne en del sparkar och slag i luften efter hand som dryckesapan dansade undan, men när träff väl satt, slocknade kung fu-nissen.
Samma i UFC, en ninjutsu kille, han inte ut på scenen o matchen börja innan den brasilianske jujutsu killen la en kick, killen var väck. Så, inte alltid det snygga i slagsmål alltid duger mot en kille som vet vart slagen/sparken ska landa. En favori jag faktiskt har i UFC, Huerta (?), får smisk så han däckar, medans killen slår o slår, börjar han kviackna till o minns vad han gör. Däcka killen direkt efter kvicktna till. UFC är bra btw. Så länge man slipper Paolo Roberto snacka, avskyr han.
Z: Jag instämmer. Vidare finns det i regel en del läxor i livsfilosofi i att exempelvis betrakta dynamiken - och bristen på dynamik - mellan olika stilar. Vad som fungerar, och vad som inte fungerar. Nåväl. Det finns liknande läxor att lära i precis allt, så kampsport är inte det minsta speciellt på så vis.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]