1049 : Poltergeist

DN Kultur & Nöje nämner idag att det är en nyinspelning av den klassiska Poltergeist [imdb] på gång. Jag är kluven. Lika trevligt som det är med inblåsande av yngre ande i gamla kroppar och de dörrar för en ny publiks kärlek det eventuellt kan öppna så stänger man i regel precis lika många dörrar som ledde till originalets eventuella storhetsfaktorer och kvaliteer. Ett exempel som är vansinnigt enkelt att dra fram som ett pekande finger är The Omen från 1976 respektive 2006.

En bra historia / ett bra narrativ överlever att berättas i olika skepnader. Den/det tar inte stryk av att få sina kulisser uppdaterade och de yttre ramarna för berättelsen renoverade och målade i moderna färger. Men det är isåfall i den processen viktigt att aldrig se det nyskapade som en slags ersättning av originalet, viket många ofta vill göra och försöker att göra.

Jag har en vän som bryter vänskapsband till folk om de tycker att man borde göra en snarlik modern remake på TV-spelet Silent Hill. Till stora delar förstår jag honom, ty längs den vägen handlar det mesta om originalutplånande - en vilja till kollektivt blundande gentemot en milstolpe i ludologiskt immersiva narrativ (en krånglig term för "spel"). Men samtidigt - om historien, det vill säga narrativaspekten, hade kött nog på sina ben så tål den nya kläder. Nya former, i det fallet bättre teknik, kan fördjupa ludologin (spelbarheten) och på så vis nyskapa en annorlunda immersionströskel (inlevelsepotential). Upplevelsen skulle dock vara så pass ny, att remaken är att betrakta som en nyskapelse som enbart av varumärkes- och PR-mässiga skäl delar titel med en antagen föregångare. Vilket ur kronor-och-ören-perspektiv är helt rätt, men ur kärlekshistoriesynpunkt är förkastligt.
Spel är jämförda med film en väldigt ung narrativteknologi och grepp använda på filmscenen är inte alltid fullt applicerbara. Dock anser jag tänket bakom vara snarlikt:

Poltergeists är
ju SÅ 1982

En ny Poltergeist skulle kunna föra just den nischen av klassisk skräckfilm till en annan nivå, främst tempomässigt och inte minst grafiskt. Viktigt att inse är dock att just den skräckfilmsnischen var ett barn av sin tid - tidigt 1980-tal - och kan inte alltid "lyftas" utan att helt tappas. Ett narrativ behöver nämligen även ses utifrån den samtida kontext det skapades i och ur. Där The Omen från 1976 helt och fullt levererar det långsammare tempo som helt gick hand i hand med 70-talets generella riktlinjer för historieberättande och avsaknad av bra specialeffekter var dess moderna remake från 2006 inte mycket mer än en ovanligt långsam (och tråkig) modern film - trots tempohöjningar från helvetet och någon extra specialeffekt.

ANDRA BLOGGAR OM
Poltergeist, Remake, Film, Spel, Narrativ

Det samma är troligtvis att finna i en Poltergeist-remake, för vilken jag spår två vägar: En modern version kommer antingen ha så mycket gemensamt med originalet att den ur ett modernare perspektiv blir tråkig - eller så lite gemensamt med originalet att det är oklart varför man ska kalla den för remake överhuvudtaget - av annat än marknadsföringsskäl. Och om det senare blir fallet - och man är stor nog att se bakom marknadsföringsfasaden - så är det alltid helt okej, men en smula meningslöst. Poltergeists är ju SÅ 1982.