1042 : Dimensionellt

En gemensam bekant konstaterade att jag och hon bodde nära varandra. Det fick mig att kort reflektera över avstånd och mitt svar blev att, ja, rumsligt kanske vi gör det.

Populärt brukar vår verklighet anses vara uppbyggd i- och av många dimensioner. Dimensionerna kan man om man vill se som olika lager av information, som först tillsammans ger en helhetsbild. Var och för sig är de ganska handikappade, liksom de även är i mindre, slutna grupperingar.

För att mäta en sak som rumsligt avstånd behöver vi tre dimensoner. Bredd. Höjd. Djup. För att undersöka huruvida två punkter utplacerade i det rutnätet är "nära" varandra måste vi bestämma med vilka glasögon vi vill studera skiten. Ser man i riktiga myrperspektiv så kan man vara långt ifrån varandra, fast än att man är i samma stad. Ser man kosmiskt så är man tokigt nära varandra om man delar galaxhop. Att överhuvudtaget dela solsystem eller planet är galet osannolikt nära.

Baserat på de första tre dimensionerna kan man alltså inte utröna mycket information, eftersom den, oavsett vilken den är, avkräver en perspektiv och subjektiv tolkning.

Att överhuvudtaget dela solsystem eller planet är galet osannolikt nära

Den fjärde dimensionen är populärt "Tid". Tid är egentligen inte mycket mer än en riktining/en hastighet. Rörelsen av rummet. Riktningen på rummet. Farten för rummet. Dvs en hastighet.
Den fjärde dimensionen hjälper oss att pinpointa att vi, baserat på vår realtidskommunikation, troligtvis delar plats i denna kontinuitet, iallafall.

Sen blir det luddigt med dimensionerna. Partikelfysiker har sin bild. Filosoferna har sin. Kvantmekanikerna har sin. Kaballisterna har sin. Jag har min.
På högre dimensioner hittar man, som jag ser det, exempelvis själsliga egenskaper. Egenheter som inte går att fixera i ett rumstidsbaserat rutnät. Det är närvaro på dessa nivåer som gör att man kan uppleva ljusårs avstånd till någon som står precis bredvid en rent fysiskt eller ger en möjligheten att uppleva sig vara intimt omslingrad någon på andra sidan jorden. Eller galaxen, för den delen (vilket föder en känsla av utopisk "saknad", som en del av er känner igen).
Det är närvaron där som gör att jag aldrig klagar över trånga bussar, för som jag ser det är jag ensam där jag är och där det trängande folket är, finns inte jag.
De flesta kan känna igen fenomenet. De flesta får smaka på känslan iallafall några gånger under sina liv. Inte många lever dock efter sådana premisser varje dag och hela tiden - tidsbegrepp som i jämförelse med sammanhanget saknar betydelse ändå.

Oavsett upplysning kommer ens åsikt vara subjektiv.
Och därmed handikappad.

Nåja. Avstånd är hur som helst högst subjektiva uppfattningar om tingens inbördes placeringar. Oavsett upplysning kommer ens åsikt därom vara subjektiv. Och därmed handikappad. Det anstår oss inte att med mänsklig perception insupa värst många lager av vad som är verklighet, men de som försöker och lyckas insupa fler än tre-fyra stycken berikas likväl oändligt över de som inte gör det i fråga om att vara kababla till lite vändande och vridande på perspektiv.

För att ytterligare skruva till det vidhäftar jag till detta inlägget en gammal klassisk youtube-rulle där man med dagisgrafik illustrerar de tio första dimensionerna. Dagens kvantfysik kontra gammal judisk mystik - ser du likheterna?