1041 : Lite om mycket
Det finns många anledningar till att jag inte skriver så ofta men jag tänker inte redogöra för dem. Det finns även tillräckligt många bloggar på nätet där alla inlägg går enligt stilen "Åh vad jag är dålig på att skriva men NU ska jag skärpa mig". Tre månader senare kommer i regel ett identiskt. Vi klarar oss utan sådan, gör vi inte?
Jag var för några dagar sedan i farten att dela med mig av en film. Dock hade Blogspot, den tekniska plattform jag använder, stängt för service vilket resulterade i snaskig 404:a för mig. Sådana får mig att lessna och jag tappar lusten för några dagar helt enkelt. Och ja, jag vet att blott en bråkdel av dagens webbsurfare överhuvudtaget vet vad fan en 404:a är och för att vara så där snäll som jag brukar vara (?) berättar jag att det handlar om en HTTP-felkod. Om frågan "Vad är HTTP?" dyker upp i ditt huvud så rekommenderar jag dig att fortsätta undra - med löfte om att för all framtid göra det tyst - alternativt göra något åt saken (=skaffa kunskap). Här tex. Och här. Filmen jag tänkte bjussa på hittar du här. Den visar ett blixtnedslag (nåja, uppslag, för att vara korrekt) i extrem ultrarapid.
Jag har ont i huvudet. Av tre anledningar. Den första är att jag drar ner ytterligare på min snuskonsumtion. De nandra är att jag går mycket långa tider utan kaffe, i tider då jag verkligen vill ha kaffe. Den tredje är att jag ätit mycket kött under min axels läkprocess. Givetvis vet jag inte säkert att dessa tre sakerna verkligen ligger bakom mitt huvudont men min kroppsliga instinkt och min intuition säger att det är så, så därför är det så. För mig. Alternativet vore att jag utvecklat gammelmansmigrän eller har en fluxuerande aneurysm. Fan vet jag. Jag är på bra humör iallafall. Eller nej. Det är jag inte. Verkligen inte. Men jag är inte på dåligt humör heller.
Som många - men långt ifrån alla - vet har jag gjort slut med Mirva. Två gånger. Hon är dock inte så lätt att bli av med. Mycket av anledningen att jag inte vill bli av med henne. I dagsläget har vi sjösatt en sammanväxningsprocess som innebär reciprok utveckling mot ett gemensamt mål. Ty jag vet följande om relationen: Det som är bra, är egentligen riktigt jävla bra. det som är mindre bra kan man arbeta med. Jag vet att jag är hastig med beslut som involverar att klippa relationsband. Jag ser problemen, men sällan förslagen till lösningar på dem. Detta är något jag behöver jobba ytterligare på - att faktiskt se alla vägar runt ett hinder och inte bara de par-tre styckna som verkar vara enklast sedda ur ens dåvarande perspektiv. I större perspektiv, dvs ur en helhetsbetraktelse, ser jag klart att hon är att spela ytterligare roll i mitt liv. Texten jag slrev för några dagar sedan om upplyftning handlade om henne. Jag lyfte. Hon kunde lyftas. Hon har fått lite större insikt i - och respekt för - min värld och kan idag mer invigas i den utan att, som folk mest gör, uppfatta konstateranden som skryt. Jag skryter aldrig. Folk på lägre nivåer uppfattar mig dock göra det. Det bottnar i regel deras avundsjuka, vilken i sin tur är en frukt på oförståelsens träd. Men efter att nu ha fått vistas i några timmar på högre plan och ha fått smaka lite på den trygghet och det lugn som finns i högre sfärer har hon insett att det finns mer i vår värld än blott problematisk markvegetation.
När man höjer sig finns ting som inte följer med. Tex otrygghet. Det som inte följer med vid en stigning, hörde aldrig till en från första början. Det som inte följer med när man reser sig, hörde aldrig till ens jag överhuvudtaget. Genom att göra korta utflykter uppåt får man därmed bra fingervisningar om var i sitt psyke eller sin själ man kan rasta sin skalpellkniv.
Jag ser fram emot att hon gör egna resultat längs resan, ty ju närmre mig hon tar sig, desto närmre henne kan jag i min tur ta mig. Och ju mer kapabla blir hennes händer att ta emot de fantastiska gåvor jag faktiskt ger, och ju mer kommer hon ha att ge mig tillbaka - när hon blir kapabel att se bakom min köttsliga fasad, min uppmålade illusion. Illusionen som säger att jag heter Henrik Bengtsson och bor i en lägenhet i Borås. Det finns inget i den meningen som beskriver mitt Jag. Jag är ingenting av det som folk generellt tror sig lära känna.
Livs sommarlov har fasats ut och hon leker numera några timmar på fritids varje dag, dels för att återskapa lite rutin i hennes liv lagom till skolstarten nästa vecka men mest för den sociala biten. Hon är indre på sin andra fritidsvecka för denna säsongen och nystarten har gått precis lika smärtfritt perfekt som man i princip kunnat vänta sig. Hon är en trygg jävel, Liv. Otroligt anpassningsbar inom de flesta ramar. Inom andra är hon extremt anal och rutinberoende. De tar ut varandra galant och summan är en överlag toklugn tjej som jämförd med friska/normala barn är väldigt lugn och "mogen". Mogen är fel ord, men likväl beskrivande.
Den köttsliga världen börjar komma ikapp mig, men jag finner tröst i vetskapen om att få människor klarar sig så länge osm jag helt utan att engagera sig i den. Jag har tex inte haft en krona i inkomst sedan i april och först nu börjar båten sjunka. Det är dags för mig att på allvar se över skutan och månne koppla in en länspump. För sjunker det lite, lite till så är jag köttsligt körd. Jag vet inte varför jag gör så - sätter kniven så medvetet mot min hals och rispar fram ett ymnigt blodflöde. Vad lär jag mig av en läxa som jag redan vet att jag kan?
Genom att gräva sig ett hål som i andras ögon betecknas som avgrund och därefter kastar sig ner i det lär mig sig dels att man kan flyga och dels vänjer man sig vid svindelkänslorna. Jag tror inte att så många skulle klara av den psykiska påfrestningen som min situation skulle kunna innebära. När jag verkligen studerar den och öppnar mig för känslor inför den känner jag ett isande i magen. Ett eko av panik. Om det är fel eller inte att bli immun mot- och bemästra sådana varningssignaler vet jag i ärlighetens namn inte, men jag är övertygad om att det på sikt gör mig långt starkare än dem som fortfarande dignar under dem. Men hur som helst ska det styras upp. Jag behöver pengar till vissa saker, ty nästa steg torde vara vräkning och det är ju faktiskt inte jättelockande.
De senaste dagarna har jag byggt i lera. Försökt iallafall. Det har gått någorlunda åt helvete, om inte käpprätt. Det finns orsaker till det också, men dem orkar jag inte skriva om här.
Stavfel och liknande lämnas kvar för att påminna mig själv om min mänsklighet.
DICIT LVX
Jag var för några dagar sedan i farten att dela med mig av en film. Dock hade Blogspot, den tekniska plattform jag använder, stängt för service vilket resulterade i snaskig 404:a för mig. Sådana får mig att lessna och jag tappar lusten för några dagar helt enkelt. Och ja, jag vet att blott en bråkdel av dagens webbsurfare överhuvudtaget vet vad fan en 404:a är och för att vara så där snäll som jag brukar vara (?) berättar jag att det handlar om en HTTP-felkod. Om frågan "Vad är HTTP?" dyker upp i ditt huvud så rekommenderar jag dig att fortsätta undra - med löfte om att för all framtid göra det tyst - alternativt göra något åt saken (=skaffa kunskap). Här tex. Och här. Filmen jag tänkte bjussa på hittar du här. Den visar ett blixtnedslag (nåja, uppslag, för att vara korrekt) i extrem ultrarapid.
Jag har ont i huvudet. Av tre anledningar. Den första är att jag drar ner ytterligare på min snuskonsumtion. De nandra är att jag går mycket långa tider utan kaffe, i tider då jag verkligen vill ha kaffe. Den tredje är att jag ätit mycket kött under min axels läkprocess. Givetvis vet jag inte säkert att dessa tre sakerna verkligen ligger bakom mitt huvudont men min kroppsliga instinkt och min intuition säger att det är så, så därför är det så. För mig. Alternativet vore att jag utvecklat gammelmansmigrän eller har en fluxuerande aneurysm. Fan vet jag. Jag är på bra humör iallafall. Eller nej. Det är jag inte. Verkligen inte. Men jag är inte på dåligt humör heller.
Som många - men långt ifrån alla - vet har jag gjort slut med Mirva. Två gånger. Hon är dock inte så lätt att bli av med. Mycket av anledningen att jag inte vill bli av med henne. I dagsläget har vi sjösatt en sammanväxningsprocess som innebär reciprok utveckling mot ett gemensamt mål. Ty jag vet följande om relationen: Det som är bra, är egentligen riktigt jävla bra. det som är mindre bra kan man arbeta med. Jag vet att jag är hastig med beslut som involverar att klippa relationsband. Jag ser problemen, men sällan förslagen till lösningar på dem. Detta är något jag behöver jobba ytterligare på - att faktiskt se alla vägar runt ett hinder och inte bara de par-tre styckna som verkar vara enklast sedda ur ens dåvarande perspektiv. I större perspektiv, dvs ur en helhetsbetraktelse, ser jag klart att hon är att spela ytterligare roll i mitt liv. Texten jag slrev för några dagar sedan om upplyftning handlade om henne. Jag lyfte. Hon kunde lyftas. Hon har fått lite större insikt i - och respekt för - min värld och kan idag mer invigas i den utan att, som folk mest gör, uppfatta konstateranden som skryt. Jag skryter aldrig. Folk på lägre nivåer uppfattar mig dock göra det. Det bottnar i regel deras avundsjuka, vilken i sin tur är en frukt på oförståelsens träd. Men efter att nu ha fått vistas i några timmar på högre plan och ha fått smaka lite på den trygghet och det lugn som finns i högre sfärer har hon insett att det finns mer i vår värld än blott problematisk markvegetation.
När man höjer sig finns ting som inte följer med. Tex otrygghet. Det som inte följer med vid en stigning, hörde aldrig till en från första början. Det som inte följer med när man reser sig, hörde aldrig till ens jag överhuvudtaget. Genom att göra korta utflykter uppåt får man därmed bra fingervisningar om var i sitt psyke eller sin själ man kan rasta sin skalpellkniv.
Jag ser fram emot att hon gör egna resultat längs resan, ty ju närmre mig hon tar sig, desto närmre henne kan jag i min tur ta mig. Och ju mer kapabla blir hennes händer att ta emot de fantastiska gåvor jag faktiskt ger, och ju mer kommer hon ha att ge mig tillbaka - när hon blir kapabel att se bakom min köttsliga fasad, min uppmålade illusion. Illusionen som säger att jag heter Henrik Bengtsson och bor i en lägenhet i Borås. Det finns inget i den meningen som beskriver mitt Jag. Jag är ingenting av det som folk generellt tror sig lära känna.
Livs sommarlov har fasats ut och hon leker numera några timmar på fritids varje dag, dels för att återskapa lite rutin i hennes liv lagom till skolstarten nästa vecka men mest för den sociala biten. Hon är indre på sin andra fritidsvecka för denna säsongen och nystarten har gått precis lika smärtfritt perfekt som man i princip kunnat vänta sig. Hon är en trygg jävel, Liv. Otroligt anpassningsbar inom de flesta ramar. Inom andra är hon extremt anal och rutinberoende. De tar ut varandra galant och summan är en överlag toklugn tjej som jämförd med friska/normala barn är väldigt lugn och "mogen". Mogen är fel ord, men likväl beskrivande.
Den köttsliga världen börjar komma ikapp mig, men jag finner tröst i vetskapen om att få människor klarar sig så länge osm jag helt utan att engagera sig i den. Jag har tex inte haft en krona i inkomst sedan i april och först nu börjar båten sjunka. Det är dags för mig att på allvar se över skutan och månne koppla in en länspump. För sjunker det lite, lite till så är jag köttsligt körd. Jag vet inte varför jag gör så - sätter kniven så medvetet mot min hals och rispar fram ett ymnigt blodflöde. Vad lär jag mig av en läxa som jag redan vet att jag kan?
Genom att gräva sig ett hål som i andras ögon betecknas som avgrund och därefter kastar sig ner i det lär mig sig dels att man kan flyga och dels vänjer man sig vid svindelkänslorna. Jag tror inte att så många skulle klara av den psykiska påfrestningen som min situation skulle kunna innebära. När jag verkligen studerar den och öppnar mig för känslor inför den känner jag ett isande i magen. Ett eko av panik. Om det är fel eller inte att bli immun mot- och bemästra sådana varningssignaler vet jag i ärlighetens namn inte, men jag är övertygad om att det på sikt gör mig långt starkare än dem som fortfarande dignar under dem. Men hur som helst ska det styras upp. Jag behöver pengar till vissa saker, ty nästa steg torde vara vräkning och det är ju faktiskt inte jättelockande.
De senaste dagarna har jag byggt i lera. Försökt iallafall. Det har gått någorlunda åt helvete, om inte käpprätt. Det finns orsaker till det också, men dem orkar jag inte skriva om här.
Stavfel och liknande lämnas kvar för att påminna mig själv om min mänsklighet.
DICIT LVX
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]