1037 : Vatten

Sedan dess jag för tio år sedan slutade läsa för att få kunskap (jag läser sedan dess för att få inspiration till kunskap, aldrig kunskap) har jag använt andra läromästare i mitt liv. Jag bytte bokstavsstudier och allmänteoretiska vandringar mot betraktande och empiriska analyser. Ett av många resultat är att jag olärt mig mycket av forna tiders "kunskap" och områden där jag en gång i tiden var beläst, framför allt det breda ämnet "religion", är idag en i jämförelse vit fläck på min kunskapskarta.

Bokstavskunskap, dvs teoretisk kunskap, är primärt ett kopierande av andra människors tankar. Nedpräntade tankar. Att kunna recitera passager visar ingalunda på egen upplysning, som jag ser det - det bevisar bara ett bra minne. En sida ur telefonkatalogen hade bevisat exakt samma sak. Och den konkreta nyttan vore den samma, det vill säga ingen.

När man, som jag, gått och olärt sig en massa kunskap, andra människors kunskap, blir man plötsligt öppen för egen och alternativa vägar att få den längs. Mina läromästare är sedan dess jag slutade ge mästartiteln till texter istället vardagen. Vanliga och vardagliga ting i den värld vi belever. Hur ljuset faller över objekt, hur det susar i magen av kosmiska gravitionella rörelser, hur vinden missar att leta sig in mellan hus, hur värme stiger uppåt, hur objekts elektrokemiska kvaliteer bestämmer dess färg... Och så vidare. Jag har alltid haft en viss förkärlek till elementen och av dem är Vatten det jag oftast finner inspiration till visdom i. Ty vatten är smått fantastiskt.

Bortom horisonten fortsätter verkligheten

I även den mest oformliga och ojämna skål lägger sig vatten lugnt till rätta med en stilla och spegelblank yta. Beroende på hur externa källor ljussätter ytan, kan vattnet indirekt själv välja om det skall röja sitt djup och sin botten, eller inte. Det lugnaste tjärn kan hysa de största av monster. De största av vågor kan besegras av den minsta bit trä. Den svagaste rännil kan döda det största av berg och den största och mäktigaste av forsar kan aldrig någonsin stanna och fånga andan, men kommer heller aldrig att slå sig mot de vassa klippor den brakar in i.

Vatten är en sällsamt lyckad förening av gaser som i sitt giftermål tar fast form i rumstemperatur och trots att de var för sig är i livsfarliga, utgör de tillsammans den vagga vi föds i. Vatten är kniven mot ens hals och den varma omfamningen, på samma gång.

Så när jag för en vecka sedan hoppar från en låg flytbrygga och får min axelled avslagen av självaste vattenytan är jag inte den som tolkar mig själv som svag. Jag ser vattnets oberäkneliga styrka. Och jag ser även hur elementet vatten påminner mig om sig själv.
"Hej? Har du glömt bort mig? Jasså? Sug på denna då."

ANDRA BLOGGAR OM
Luxation, Vatten, Element, Läxa

Kanske inte så. Mer en kärleksfull tillrättavisning. En knackning på min dörr. En signal som jag antingen hade kunnat missa eller, som nu, kunde uppmärksamma.

Jag såg. Jag hörde. Jag minns. Bortom horisonten fortsätter verkligheten och min resa har blott börjat.