1010 : Othala

När jag var barn var jag aldrig rädd för åska. Jag lärde mig tidigt att i samma veva som blixtarna började klä skyn så kom min far med nybryggt kaffe. Tillsammans satt vi ofta på altanen vid mitt föräldrahem och upplevde åskvädret tillsammans. Var det natt kunde han väcka mig och någon gång byttes kaffet ut mot en öl, "men det behövde inte mamma få veta".

Hit hör att jag växte upp på ett litet berg och åskvädrena var därför vare sig värst få eller värst fjärran. Nedslag på granntomter hörde i princip till och i min trygga inställning till spektaklet gick jag och blev kräsen. Längre tid än tre sekunder mellan blixt och knall och jag avfärdade det hela som mesigt, fastän att det ju bara var ca 1 km bort. Med intervall på runt, eller mindre än, en sekund började jag anse att det var värt att gå ut och beskåda, men helst ville jag ha ljus och ljud simultant. Rakt ovanför mig.

När jag fick min dotter gav jag mig själv en serie ting i uppdrag. Dels skulle jag se till att bli så bra jag bara kunde på att steka pannkakor och dels skulle jag försöka göra så att hon aldrig någonsin behövde vara rädd för åska. I hennes spädbarnsålder stod jag med henne i min famn och beskådade blixtar genom fönstret och hurrade glatt vid deras knallar. När hon blev äldre kunde vi gå ut.

Idag åskar det här. Just nu faktiskt (laptopen får äta lite batteri under tiden). Jag hörde ett muller med källan uppskattningsvis 2-3 kilometer bort och fäste egentligen ingen vikt vid det förrän Liv sekunden efter kommer dansande och sjunger "Åska, åska, åska, åska, åska!", öppnar balkongdärren och dukar upp det hon har kvar av den pågående middagen ute på balkonggolvet.

ANDRA BLOGGAR OM
Åska, Åskväder, Arv, Blixtar, Othala

Åska, åska, åska. Det är fan att hon inte dricker vare sig kaffe eller öl, men ett stort glas saft fick hon. Åska, åska, åska.
Othala.