1010 : Lördag

Fördelen med att vara Skapare är att man är oavhängig Skapelsen

Jag och Liv är någorlunda nyss uppstigna. Hon käkar frukost och jag får mig kaffe till livs. Kaffe och snus. Kaffe och snus gör HobbeN glad. HobbeN och HobbeN. Man kan nog inte påstå att HobbeN finns längre. Eller jo, som en med juridiskt namn förevigad karaktär och aspekt utav mitt vara kommer "han" alltid att vara med mig, men spåren som tecknas i det namnet är färre och färre, för att inte säga nästintill obefintliga. De enda gångerna HobbeN dyker upp är det som en skylt uppsatt för eventuella eftersläntrare, en skylt som gör gällande att varelsen inte längre finns.
Kan människor göra sådant? Förkasta den de under tio år trott sig vara? Eller du är så dum att du tror tror det enbart handlar om Internetnick?

Jag gick en promenad igår kväll. Längs De Klipptas Allé. Allén som består av de blommor och träd jag planterat i andras namn, främst Ringars. Under varje större träd bildas Skugga och från den skuggan kan jag varsebli skeenden i den verkliga personens lika verkliga nu. Jag undersökte på några håll (II, V, XIII) och slogs än en gång av hur otroligt lite jag känner igen några av de forna gudinnor jag haft i min eter. Det gör mig gott att veta att magin kom från mig. Det är enklare att ta Gudars död om du vet att det var DIN ande som blåsts in i Dem och inte tvärtom. Fördelen med att vara Skapare är att man är oavhängig Skapelsen.

Överlag är De Klipptas Allé en intressant plats som jag egentligen borde besöka oftare än vad jag gör. Jag stod ett slag vid en bar yta och funderade på huruvida jag skulle nyså något, som så bara en liten markväxt eller skitblomma. Beslutet landade på att avstå. Trots den relativt massiva storleken i Investerad Tid så finns det inte nog med kvarlämnade avtryck och intryck för att orka engagera sig i vederbörandes vidareexistens i en dito fiktiv minnesvärld.
Jag fick aldrig några svar från det hållet i verkliga livet. Än färre kommer jag få från en sunkig markväxts försök till skugga. Där fanns inga som helst livsavgörande kvalitéer värda att minnas och bevara och återbesöka för omtolkning av en facettering.
Så jag avstod och beslutet var gott.

ANDRA BLOGGAR OM
Minnen, Allé, Personlighet, Reflektion, Pizza

När jag blir stor ska jag bli pizzabagare. Det var iallafall vad jag med brinnande iver hoppades på som barn. Det har inget med saken att göra.
Tyckte mest bara att det gjorde ett bra slut.

Post scriptum: Internet mår inte bra.