1008 : Större än andra
Med jämna mellanrum blir jag av spydiga röster beskylld för att felaktigt tro mig vara bättre än andra. Kränkta och sårade små pip till röster från stirrande små grisögon på tomma själar. Anklagande utan grund.
Ovetande om detta sände hon mig likväl ett mail där jag beskylldes för att tro att jag var bättre än andra just för att jag INTE skrivit en anonym kommentar till en anonym bild av den själsligt anonyma och vilsna flicka som är hon. Mitt svar var att döda det lilla som fanns kvar av en eventuell bekantskap [0998], vilket om sanningen ska fram verkligen inte var mycket.
Senast jag blev beskylld för att tro jag är bättre än andra var när Mirva inombords hulkande sökte en förklaring till hur jag kunde välja bort yttringarna av hennes mänskliga kärlek till förmån för ett liv utan densamma. Plötsligt blir hon blind för alla logiska argument (att ingenting delas på ställen som räknas för ett mutualt konstruktivt fortsättande) och reducerar hela problematiken till att det är jag som är schizofren och att jag tror att jag är bättre än andra.
Men är jag inte det då?
Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag får dig att växa och utvecklas genom utmaningar i trygghetens tecken. Jag får den mulliga med fetmakomplex att bli stolt och säkrare över sin kropp så till den grad att hon till sist inte vill gå ner några kilon pga risken att förlora former. Jag får den rädda som inte vågar bada i insjöar att simma ut till dess mitt tillsammans med mig. Jag får.. ja.. jag får människor att utvecklas och medelst babysteps nå marker de tidigare bara drömt om att forcera.
Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag ställer mig ovanför vad som är kött och kan objektivt varsebli, analysera och förstå abstrakta ting som emotioner människor emellan. De är för mig transparenta då jag står ovanför dem. Där vanligt folk knappt ens känner sina känslor till namn, ser jag hur de alla, likt oscilloskopvågor, samspelar längs ambivalenta frekvenser, ständigt givande och tagande till- och av varandra i en gemensam eter. Anledningen till att jag inte "kan älska" beror inte på att kärlek är mig för stort. Tvärtom är begreppet mig för litet. Att tro sig kunna utleva en fiktiv energi är att bedra sig själv och fysiologiskt bli offer under elektrokemiska processer och andligt att låsa sig fast i blott ETT av tiotals precis likvärdiga energiflöden. Jag väljer att ställa mig något utanför och istället kontrollera dem alla.
Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag skulle kunna hålla på ganska länge men väljer att konstatera att de som med muslika pip beskyller andra för att vara något, hävdar blott sitt avund över att inte delar mer av just det samma. Jag ÄR större och bättre än allmogen, den namnlösa massans individer, och de enda som stör sig på det är de som så smått börjar få det klart för sig att deras regioner tenderar att vara i samma meningslösa series lägre divisioner.
Ni är soffpotatisar som tittar på fotbollslandskamper och försöker ropa genom tevens skärm att den och den minsann INTE kan spela boll. Ni är existensens baksätesförare. Och er blotta existens skriver under det kvitto som gör gällande att, ja, jag är större än andra, ty så länge ni finns, finns det ALLTID folk som är underst.
(Och, har det visat sig, när man aktivt slutar umgås med folk i existensens nedre skikt frigörs man och bereds tillgänglighet till högre färder. De senaste två dagarnas inlägg här visar exempelvis hur fort ankare i köttens domäner förlorar sitt grepp.)
Ni är existensens baksätesförare
Den näst senaste gången jag fick anklagelsen kastad i mitt ansikte var när en bekant via MSN uppenbarligen ombad alla hon kände att kommentera en viss av hennes bilder på Bilddagboken a la "Buhu, ge mig bekräftelse och skriv något snällt till mig, buhu". Givetvis skrev jag inget till Leena. Istället raderade jag henne från MSN och satte därtill en block på henne.Ovetande om detta sände hon mig likväl ett mail där jag beskylldes för att tro att jag var bättre än andra just för att jag INTE skrivit en anonym kommentar till en anonym bild av den själsligt anonyma och vilsna flicka som är hon. Mitt svar var att döda det lilla som fanns kvar av en eventuell bekantskap [0998], vilket om sanningen ska fram verkligen inte var mycket.
Senast jag blev beskylld för att tro jag är bättre än andra var när Mirva inombords hulkande sökte en förklaring till hur jag kunde välja bort yttringarna av hennes mänskliga kärlek till förmån för ett liv utan densamma. Plötsligt blir hon blind för alla logiska argument (att ingenting delas på ställen som räknas för ett mutualt konstruktivt fortsättande) och reducerar hela problematiken till att det är jag som är schizofren och att jag tror att jag är bättre än andra.
Men är jag inte det då?
Oavsett vem du är kan jag vara dig
Oavsett vem du är kan jag vara dig, men oftast väljer jag - för din utvecklings skull - att vara din motsats. I mötet med mig gör jag alltid att du möter dina egna oställda frågor. Ibland som en kniv mot din hals, men lika ofta som en hand i din eller en arm över dina skuldror.Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag får dig att växa och utvecklas genom utmaningar i trygghetens tecken. Jag får den mulliga med fetmakomplex att bli stolt och säkrare över sin kropp så till den grad att hon till sist inte vill gå ner några kilon pga risken att förlora former. Jag får den rädda som inte vågar bada i insjöar att simma ut till dess mitt tillsammans med mig. Jag får.. ja.. jag får människor att utvecklas och medelst babysteps nå marker de tidigare bara drömt om att forcera.
Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag ställer mig ovanför vad som är kött och kan objektivt varsebli, analysera och förstå abstrakta ting som emotioner människor emellan. De är för mig transparenta då jag står ovanför dem. Där vanligt folk knappt ens känner sina känslor till namn, ser jag hur de alla, likt oscilloskopvågor, samspelar längs ambivalenta frekvenser, ständigt givande och tagande till- och av varandra i en gemensam eter. Anledningen till att jag inte "kan älska" beror inte på att kärlek är mig för stort. Tvärtom är begreppet mig för litet. Att tro sig kunna utleva en fiktiv energi är att bedra sig själv och fysiologiskt bli offer under elektrokemiska processer och andligt att låsa sig fast i blott ETT av tiotals precis likvärdiga energiflöden. Jag väljer att ställa mig något utanför och istället kontrollera dem alla.
Är vanliga människor kapabla till dito medvetna processer? Nej.
Jag skulle kunna hålla på ganska länge men väljer att konstatera att de som med muslika pip beskyller andra för att vara något, hävdar blott sitt avund över att inte delar mer av just det samma. Jag ÄR större och bättre än allmogen, den namnlösa massans individer, och de enda som stör sig på det är de som så smått börjar få det klart för sig att deras regioner tenderar att vara i samma meningslösa series lägre divisioner.
Ni är soffpotatisar som tittar på fotbollslandskamper och försöker ropa genom tevens skärm att den och den minsann INTE kan spela boll. Ni är existensens baksätesförare. Och er blotta existens skriver under det kvitto som gör gällande att, ja, jag är större än andra, ty så länge ni finns, finns det ALLTID folk som är underst.
(Och, har det visat sig, när man aktivt slutar umgås med folk i existensens nedre skikt frigörs man och bereds tillgänglighet till högre färder. De senaste två dagarnas inlägg här visar exempelvis hur fort ankare i köttens domäner förlorar sitt grepp.)
Bene! Pro Bono Publico.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]