1006 : Läsande
En gång i tiden älskade jag att läsa och jag satte mina ögons tänder i den mesta text jag kunde komma över. Resultatet var att jag redan som barn gick och blev långt mer beläst än mina gelikar och jag kan minnas hur jag, då vi i mellanstadiet skulle lämna in "bokrecensioner", avverkade och skrev om flertusensidiga kompilationer signerade Tolkien då mina klasskamrater oftast låg på nivån en knapp sida om Vi fem och superduperhemliga skattkartan. På högstadiet och under gymnasiet avverkade jag flertalet så kallade klassiker och jag kunde min Platon och Nietzsche i ungefär samma veva som mina jämnåriga upptäckte böcker utan bilder.
När jag en gång i tiden gick och blev tillsammans med Ida förde hon till vårt gemensamma hushåll in i runda slänga sex bokhyllor med böcker. Styvt ett sjuhundratal, alla skönlitterära av diverse underskolor. Varande interiör i det hem jag bebodde, begagnade jag mig utav dem (idag kan jag i princip bara minnas en av dem, den som år 2002 sparkade igång mitt intresse för pandemiska influensor vilket kom att yttra sig i mitt intresse för H5N1).
Hur som. Efter x antal tusen skönlitterära böcker blir den världen ganska transparent. Man ser tidigt att narrativet som stort bygger på upprepande på hyfsat givna teman och det spelar sällan någon roll att personen bakom skrivmaskinen någon gång stått i Stockholm och mottagit slappa kungliga handskak - texter som ytterst beskriver en människas uppfattning av/om världen, kommer aldrig bli större än människan bakom. Och det gemensamma temat i generell mänsklighet är ju att vara hyfsat liten i perspektivmöjligheter.
Jag övergav sålunda fiktioner och började att enbart läsa facklitteratur, bitvis populariserande sådan.
Nu övergav jag dock inte fiktionen helt. Under årens lopp har jag, förutom att för en eventuell partner ha högläst Douglas Adams, försökt mig på att sparka igång mitt i stort halvdöda intresse för litteratur, eftersom litteratur, hur halvdött det än ha må ha varit som intresse, likväl har varit mitt favoritnarrativ. Yttringarna har varit att jag årligen betat genom iallafall något och då inte sällan ryskt (Solzjenitsyns verk har avverkats och även en del "måste-titlar" av Bulgakov), men jag kan inte påstå att jag har njutit av lässtunderna så till den grad som jag VILL kunna ha njutit av av dem. Och varenda gång har ännu en avverkad bok öppnat för ett ytterligare år utan narrativ, ersatta av slagande i facklitteratur och uppslagsverk.
Igår började jag på ännu ett försök till skönlitterärt läsande efter att ha bläddrat i en bok första sidor och skarpt fattat tycke för författarens behandlande av språket:
Allt inom ramarna av mitt ihåligt klingande "söka upp och suga märgen ur vad som är liv".
När jag en gång i tiden gick och blev tillsammans med Ida förde hon till vårt gemensamma hushåll in i runda slänga sex bokhyllor med böcker. Styvt ett sjuhundratal, alla skönlitterära av diverse underskolor. Varande interiör i det hem jag bebodde, begagnade jag mig utav dem (idag kan jag i princip bara minnas en av dem, den som år 2002 sparkade igång mitt intresse för pandemiska influensor vilket kom att yttra sig i mitt intresse för H5N1).
Hur som. Efter x antal tusen skönlitterära böcker blir den världen ganska transparent. Man ser tidigt att narrativet som stort bygger på upprepande på hyfsat givna teman och det spelar sällan någon roll att personen bakom skrivmaskinen någon gång stått i Stockholm och mottagit slappa kungliga handskak - texter som ytterst beskriver en människas uppfattning av/om världen, kommer aldrig bli större än människan bakom. Och det gemensamma temat i generell mänsklighet är ju att vara hyfsat liten i perspektivmöjligheter.
Jag övergav sålunda fiktioner och började att enbart läsa facklitteratur, bitvis populariserande sådan.
Nu övergav jag dock inte fiktionen helt. Under årens lopp har jag, förutom att för en eventuell partner ha högläst Douglas Adams, försökt mig på att sparka igång mitt i stort halvdöda intresse för litteratur, eftersom litteratur, hur halvdött det än ha må ha varit som intresse, likväl har varit mitt favoritnarrativ. Yttringarna har varit att jag årligen betat genom iallafall något och då inte sällan ryskt (Solzjenitsyns verk har avverkats och även en del "måste-titlar" av Bulgakov), men jag kan inte påstå att jag har njutit av lässtunderna så till den grad som jag VILL kunna ha njutit av av dem. Och varenda gång har ännu en avverkad bok öppnat för ett ytterligare år utan narrativ, ersatta av slagande i facklitteratur och uppslagsverk.
Igår började jag på ännu ett försök till skönlitterärt läsande efter att ha bläddrat i en bok första sidor och skarpt fattat tycke för författarens behandlande av språket:
Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar. När vi svälter dem till döds och och torkar huden i solen, gör vi framtidens brandsegel. De präntar namnen på mördarna i osynligt bläck och du läser dem om du håller papperet mot ljuset. Du hittar den sista sanningen i deras blick.Då jag på stubben utnämnde vår inhemske Björn Ranelid till att vara språkligt smått genialisk åligger det mig nu såsom tvång att utifrån lingvistisk respekt beblanda mig med hans skapade rader och avnjuta dem med viss vördnad.
- Björn Ranelid
Allt inom ramarna av mitt ihåligt klingande "söka upp och suga märgen ur vad som är liv".
Björn Ranelid...jag diggar hans välskrivna krönikor i (fackföreningstidningen) Dagens Arbete.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]