0971 : Ett temporärt farväl

Som jag skrev i inlägg 0895 har jag under mina resors gång de senaste tio åren "erövrat" en del själar. Med erövrande av själar brukar jag avse att jag ympat in delar av mig i vederbörandes ande och därefter stulit en liten, liten bit av deras som jag gjort till min. Resultatet är en tvinning av ödestrådar, skapande av stigar som om och om igen är att mötas och relationsytor som, på gott och ont, alltid behåller ett visst klibb.

Vad som sker får ske. Men ingen ska tro att jag inget visste.

De öden som drabbar dessa mina själar efter att jag lyft mina vingar från dem varierar. De flesta finns kvar, perifert. Några har för vana att vid lite krisande ögonblick i sina liv upptäcka sig enbart ha mig att egentligen kontakta och prata med, vilket då och då resulterar i plötsliga samtal där ett slags vägledning hulkande efterfrågas. Några har så gott de kunnat vänt allt [de tror att] jag någonsin stod för ryggen, men har inte lyckats bättre än att för all framtid vara fjättrade vid att vid min åsyn erfara en reaktion; en väckt emotion. Där finns hat. Där finns kärlek. Där finns förbannelser som hänger i luften och där finns vänskap bortom tider och rum.
Det mesta ryms i mina erövrade själars prismor.

En av de mer ovanliga tingen som någon ur denna skara råkar ut för är att de på inrådan av/pga tvång från tredje part tvingas försöka bryta det band som upprättats. Det gör mig delvis ont, för jag kan indirekt känna den smärta som detta föder hos den berörda. Vanmakten i att inte kunna få agera efter egen vilja är alltid frustrerande, hos alla, och i någon som haft en plats i mitt liv, som själ, erinrar jag mig fenomenet.

Jag låter dock processen hållas. Som alltid. För mig räcker det med en processmedvetenhet.
Vad som sker får ske. Men ingen ska tro att jag inget visste. Ingen ska någonsin tro att jag inte såg. Och förutsåg.

Inte förrän den dag det gnagande hålet i dig, det borttvingade innehållet och de avkrävdra offrenas lämningar, blir stort- och stora nog för att kunna bära ett Namn.

Jag ser att du väljer skeenden mot din vilja och jag vet att det kommer att äta upp dig inifrån. Att offra mig är dig ingen förlust. Banden jag byggt är större än så och överlever lite försök till stamp av människors fötter eller hugg av köttets slöa eggar. Jag ser dock att detta är långt ifrån det sista offer du i samma regi kommer att avkrävas, och dessa mina ord därom präntas för att styrka nyss nämnd processmedvetenhet.

Du kommer inte läsa detta, men även om du så gör kommer du inte att förstå. Inte ännu. Inte förrän den dag det gnagande hålet i dig, det borttvingade innehållet och de avkrävdra offrenas lämningar, blir stort och stora nog för att kunna bära ett Namn.
Den dagen kommer du vakna. Och du kommer ha ont. Ty namnet kommer stavas Ångerfull Smärta.

Jag ska låta dig. Du är att lära dig ännu en liten läxa om medmänsklighetens inte alltid så trevliga nycker. Om ägandeaspekternas baksidor. Om testosteronets makt över rim och reson. Om osäkerhet iklädd knutna händers skrud.
Jag ska låta dig. Ingen kan vandra din väg, mer än du själv. Ingen kan se vad du ska se, mer än du själv. Ingen kan leva det liv du är att leva, mer än då själv.

ANDRA BLOGGAR OM
Relationer, Själar, Au revoir, Domestiskt våld, Medvetenhet

Au revoir. På återseende. I tider andra, där du slickar dina sår. Men den dagen, den sorgen. Och tills dess - DSKSVF.