0935 : Misantropia Utopia (era3)

"Människor är enkom ändliga fysiologiska processer, köttknippen födda enbart för att åter en dag ruttna /.../"

Över på tok för het glögg, redan slemmig snus och tonerna av U96s makalöst klassiska version av Das Boot-temat sitter jag i min sedan länge bortom friskhet passerade trötthet och skänker människor och relationer till dessa i allmänhet ett par ytliga och flyktiga tankar.
Oavsett hur gärna jag än må vilja kunna penetrera frågan och verkligen ta till mig läxor av mina erfarenheter gentemot annat folk så vägrar mitt medvetande konsekvent att överhuvudtaget ta

Blinda. Döva. Stumma. Det enda ni har är en illusion av känslor.

tankarna på allvar och de faller sålunda platta och avslagna ner till marken i samma stund som de sökt häfta mig och mitt perceptionella intresse. Det finns helt enkelt ingen aspekt i- och av relationen till en med-/motmänniska som gör den intressant nog för att på någon nivå kämpa för den samma. Människor är enkom ändliga fysiologiska processer, köttknippen födda enbart för att åter en dag ruttna, fysiska hinder och distraktionsobjekt och den enda roll de rätteligen kan tillåtas spela i mitt i övrigt så fantastiskt upplysta leverne (ja, vag självironi. Sug på den, du igel) är i Nuet och av köttsliga pseudobehov tillfredsställande dito. Blotta idén på att jag enträget och skenbart seriöst försöker tänka i banor som jag sedan åratal då de gång efter annan själva bevisat sig vara defekta lagt bakom mig roar mig. Likväl berövar det mig tid och energi.

Visa mig den människa som är värd att medvetet offra sig för och jag skall plocka ner månen till den samma och leva återstoden av mitt liv i dess helgade namn. Men tills dess - försvinn. Försök inte ens beröva mig min tid, min energi eller mitt fokus ty det är fruktlöst. Hur ska varelser som når mig till mina anklar någonsin kunna ha nog höjd och bredd för att skymma min sikt?
Hur skall apor födda utan vingar någonsin kunna gå mig i min sakta mak och deras relativa enorma hast till följes? Hur skall den som fötts och levt blind någonsin kunna föreställa sig ens de vagaste konturer av de fantastiska former jag så hjärtligt och sjungande skulle vilja beskriva där jag ser dem i sitt majestät längs min horisont?

Blinda. Döva. Stumma. Det enda ni har är en illusion av känslor. Som i sin tur enbart är ett vagt svagt eko av ting större och för er på tok för stora. Lev antiliv. Lev som döda, aldrig som någonting större än blott en ansamling infama reaktiva beteenden.
Men klandra mig inte för att jag faktiskt låter er få vara ifred...

» Andra svenska bloggar om: Misantropi, Förakt, Nedvärderande, Era 3, Människor, Apor, Upplysning, Luminering