0888 : Kort om emotioner

"I samma stund som man går med på att låta kemiska och elektriska mikrofunktioner styra ens liv kan man lika gärna knäböja och mumla mantran framför första bästa vägguttag eller bygga tempel till blandningen ättika-bakpulver"

Någon grads feber bebor min kropp och spökar i mina bihålor, min skalle och min hals med smärtsamma sensationer. Leder kvider i tysta mjölksyreskri när de tvingas till rörelse eller böjning och House säsong ett á tjugotvå episoder har äntligen klarats av och efterlämnat en behagligt vemodig känsla, såsom ekon av emotioner jag inte längre är kapabel till att erfara på naturlig väg och sedan dessa mina vägval därom gjordes endast kan påminnas om via narrativ.

Narrativ är sålunda ett slags köttsligt knark. I en verklighet där den omgivande och objektiva verkligheten inte längre är beredd verktyg att nå mig påtvingas jag subjektivt upplevda narrativ, det vill säga immersionen av verklighetssimulerande narrativ, för att göra mig själv nådd. Resultaten är blott ekon, vaga påminnelser om hur en plats i den objektiva verkligheten skulle kunna te sig. Kontrollerade små uppplevelser, åminnelser, av flydda stigar och idag skapade och bortglömda fantasier. Genom andras ihoptänkta känsloliv kan jag luras att tro att jag kan minnas resterna av mitt eget. Och allt från min trygga plats, i soffan. Långt från de annars krävda och därmed påtvinga(n)de andra människorna.
Ett knark. Tryggt nyttjat i den trygga skuggan från hemmet trygga vrårs vingar.

Era 2 har till mångt och mycket handlat om just det där. Att bibehålla ett emotionellt engagemang på en minimal nivå. En, om man så vill, äkta nivå.

Emotioner, det vill säga känsor, är aldrig annat än blott kemiska reaktioner i den huvudskålslokaliserade fettvävnad vi kallar hjärna. I samma stund som man går med på att låta kemiska och elektriska mikrofunktioner styra ens liv kan man lika gärna knäböja och mumla mantran framför första bästa vägguttag eller bygga tempel till blandningen ättika-bakpulver. Det är ungefär lika vettigt som att viga sitt liv åt att bli toppstyrd av något som i sammanhanget är lika trivialt; emotioner.
Era 2 har till mångt och mycket handlat om ett utlevande av den insikten. Känslor är ingen orsak. De är blott resultat. Små mätbara effekter. Små triviala bieffekter. Att låta sig så mycket som tro sig vara styrd av dem är att högljutt erkänna sin slavastatus, sin svaghet och sin genomgripande patetism. Era 2 har handlat om att leva i ett emotionellt in vitro.
Era 2 har tjänat sina syften väl.

Bortom allmänmänskliga begränsningar finns chansen att bli vad man alltid haft potentialen att bli, ty det är först när man erkänner en boja som man verkligen sitter fast.

» Andra bloggar om: Emotioner, Känslor, House