0883 : Toners retrospektion
Jag kan inte direkt påstå att jag har någon som helst välutvecklad relation till populärfenomenet musik. Jag kan inte namedroppa artister, låtar, album, årtal, vilka personer som medverkat i vilka band och oavsett vad du frågar om jag känner till eller har hört säger statistiken att jag till 90% kommer svara "nej". Jag är kass på musik. Jag lyssnar på få saker och när jag väl lyssnar på något lyssnar jag nästan uteslutande på det under lång tid med pauser och spontana och plötsliga "återfinnanden".
Den lilla musik jag lysnsar på är jag däremot hyfsat seriös med. Seriös så tillvida att jag binder värden vid den och skapar förankringar mellan den och livets simultana skeenden. I lyssnade låtar kommer därefter förevigt bo ekon ur mitt liv. Minnen knyts till tonerna.
De två senaste dagarnas återkomst av Mortiis i mitt liv har inneburit att jag återupplevt mina fyra senaste förhållanden. Vilka alla gavs varsin "themesong" från plattorna The Smell of Rain och The Grudge. Ida, Emelie, Sanna och Mari, men även Tove och Efi har minsann varsin låt.
"The cities that I built / the forests that I grew / got stained by your filth and now the smell like you / You stink just like the pig you are" från Mental Maelstorm får mig att åminnas min och Idas separationsprocess. Dagar då ingen av oss var vidare vänligt inställd gentemot den andra/e (WHOA! Kongruensböjning!). Dagar då jag inte kunde ana att vi faktiskt skulle komma att skapa denna vänskap och ha det så som vi har det idag.
Där och då önskade jag exempelvis livet ur henne för att hon stulit dammsugaren dagen innan Emelie skulle komma på sitt första och förhoppningsvis dammråttsfria besök... I The Grudge påminns jag om- och går tillbaka till- och igenom känslan av en dövstum Emelie som inte besvarade vad jag trodde att jag kände. Vi hade nämligen, som jag ser det, underförstått skapat förhållandet på vår reciproka oförmåga till affektion. Vi tänkte som så att två som bryr sig lika lite borde kunna komma ganska bra överens. Jag hade dock gjort misstaget att rasta alteregot Rex Decipio, bedragandets mästare, för att överhuvudtaget få henne och samma bedragande antisjäl lurade sedermera även mig att jag faktiskt hade känslor för henne, varvid hon upplevdes stum och kall.
Jag gick på min egen lögn. Det skrämde henne. Förståeligt. Jag blir själv fortfarande skiträdd för varje yttring av affektion från en "partner" (folk som tror sig älska mig vet så jävla lite, känns det som. Dels existerar inte "kärlek" så som folk tror sig känna den och dels kväver deras inbillade emotioner mig. Det brukar vara skälet till att de klipps bort som med Sanna och Mari).
Men det är inte bara längs memory lane tankarna går när de får gamla igenkända melodier att hålla i handen. De knyter även an framtida promenixkompisar. I Way Too Wicked hittar vi raderna:
Den lilla musik jag lysnsar på är jag däremot hyfsat seriös med. Seriös så tillvida att jag binder värden vid den och skapar förankringar mellan den och livets simultana skeenden. I lyssnade låtar kommer därefter förevigt bo ekon ur mitt liv. Minnen knyts till tonerna.
De två senaste dagarnas återkomst av Mortiis i mitt liv har inneburit att jag återupplevt mina fyra senaste förhållanden. Vilka alla gavs varsin "themesong" från plattorna The Smell of Rain och The Grudge. Ida, Emelie, Sanna och Mari, men även Tove och Efi har minsann varsin låt.
"The cities that I built / the forests that I grew / got stained by your filth and now the smell like you / You stink just like the pig you are" från Mental Maelstorm får mig att åminnas min och Idas separationsprocess. Dagar då ingen av oss var vidare vänligt inställd gentemot den andra/e (WHOA! Kongruensböjning!). Dagar då jag inte kunde ana att vi faktiskt skulle komma att skapa denna vänskap och ha det så som vi har det idag.
Där och då önskade jag exempelvis livet ur henne för att hon stulit dammsugaren dagen innan Emelie skulle komma på sitt första och förhoppningsvis dammråttsfria besök... I The Grudge påminns jag om- och går tillbaka till- och igenom känslan av en dövstum Emelie som inte besvarade vad jag trodde att jag kände. Vi hade nämligen, som jag ser det, underförstått skapat förhållandet på vår reciproka oförmåga till affektion. Vi tänkte som så att två som bryr sig lika lite borde kunna komma ganska bra överens. Jag hade dock gjort misstaget att rasta alteregot Rex Decipio, bedragandets mästare, för att överhuvudtaget få henne och samma bedragande antisjäl lurade sedermera även mig att jag faktiskt hade känslor för henne, varvid hon upplevdes stum och kall.
Jag gick på min egen lögn. Det skrämde henne. Förståeligt. Jag blir själv fortfarande skiträdd för varje yttring av affektion från en "partner" (folk som tror sig älska mig vet så jävla lite, känns det som. Dels existerar inte "kärlek" så som folk tror sig känna den och dels kväver deras inbillade emotioner mig. Det brukar vara skälet till att de klipps bort som med Sanna och Mari).
Men det är inte bara längs memory lane tankarna går när de får gamla igenkända melodier att hålla i handen. De knyter även an framtida promenixkompisar. I Way Too Wicked hittar vi raderna:
I can see you down belowMortiis är bra. Hurra på han.
I can see what you really are
I can see the one who stole my soul
You're nothing, just another scar
False though I may be
I tried so hard, so long
Now it's time for me
How could I be?
In this ugly light of truth
My slumber finally came undone
The devil is inside of you
None of this was ever true
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]