0785 : Tvåtusen fyrahundra
Det är fredag och utanför mina fönster har redan skymningen lagt sig till rätta. Den lilla snö vi i min stad var begåvade med har smält undan och de nu bara markerna gör sitt till att bidra med ett mysigt och jordat mörker. Ett mörker med god potential att bli så där tungt ruvande som jag gillar när det är.
Den största nyheten av dag är att jag just denna dag har odlat hår i exakt 2400 dagar. Av 10 785 totalt levda dagar innebär det att nuvarande frisyr har tagit 22.3% av mitt liv i anspråk. Strax över en femtedel kan låta mycket men siffran är givetvis ganska blygsam ställd mot dem som komma skall. Anlag för åldersskallighet har jag inte så mycket av och de som eventuellt finns hoppas jag kunna hålla i schack medelst lite basal Vilja.
Kammade raka når mina testar ner till midjan och vad det verkar så växer de fortfarande, vilket är statistiskt osannolikt -nio av tio människors hårsäckar lägger ner verksamheten efter blott fyra aktiva år.
Varför odlar man långt hår?
De allra flesta gör det utan någon som helst mening. Till dessa viljelösa räknar jag givetvis in all slags folk - från kvinnor som har långt hår utifrån en inbillad genusnorm till små stackars svartklädda låtsasrockare som tror att infernaliska entiteter blir smickrade för att de kan smaka på sin egen lugg när de ruskar på huvudet på någon spelning.
En liten klick människor viger medvetet tid och energi till ökande av hårsvall för att de själva tycker det är fint eller för att medelst hårsvallet stå ut från en mängd. Ungefär lika stor är klicken folk som råkar få längre hår enkom ur den lathet som helt enkelt får dem att misslyckas att bli någorlunda regelbundet klippta.
En i jämförelse väldigt liten grupp människor ser i håret åldersringar och bundna ekon av vandrade vägar - en plats för resdamm, ett slags bokverk med ackumulerad visdom. En slags intellektualisering - en modernluciferiansk aspekt - av Simsonstyrka (Domarboken, GT).
Vilken av ovan grupperingar bekänner jag då tillhörighet till?
Dem alla, så klart. Den som enbart kan beträda en väg åt gången är en handikappad jävel och förtjänar inte att vara en vandrare överhuvudtaget. Den som så uppenbart låter sig målas in i svart-vita hörn borde aldrig ha fått tillåtelse att greppa en pensel överhuvudtaget. Hugg av verbörande händerna, knyt en kvarnsten vid hans ben och kasta fanskapet i sjön.
Jag är en lat jävel som helt enkelt saknar tillräckligt rumsligt engagemang för att få håret klippt i någorlunda jämna intervaller. Latheten hindrar mig dock inte från att på veckobasis tvätta håret, ty jag tycker det ser bättre ut med långt hår än med kort hår. Speciellt på min skalle. Och jag skiljer mig från mängden, speciellt när jag hastar fram i vag motvind. Håret fladdrar som om dirigent över de energier i väven mina kliv river upp. Vidare har topparna i luggen har varit med sedan våren 2001 och sedan dess har väldigt många och stora beslut tagits - och tankar tänkts - i mitt liv. Dem alla kan jag åminnas när jag smått meditativt "leker" med mitt hår.
Sålunda tillskriver jag min huvudbonad ganska höga värden genom hela KPA-spektrat och det är precis så det ska vara för alla ting som ska ha rätt att existera i mitt liv. Och den som, seende uppå företeelsen ifråga, inte är att erkänna en liknande syn eller inte är att vara kapabel till att insupa aspekter högre än den lägsta, har ingen som helst rätt till att beredas möjligheter och jag har ingen som helst skyldighet att servera vederbörande desamma.
Se hela mitt jag eller titta inte alls.
I andra fall - stå ut med att jag på pin kiv petar pinnar i dina ögon.
(Bilden som använts är ett urklipp ur Gustave Dorés Death of Samson. Du hittar hela tavlan här.)
Den största nyheten av dag är att jag just denna dag har odlat hår i exakt 2400 dagar. Av 10 785 totalt levda dagar innebär det att nuvarande frisyr har tagit 22.3% av mitt liv i anspråk. Strax över en femtedel kan låta mycket men siffran är givetvis ganska blygsam ställd mot dem som komma skall. Anlag för åldersskallighet har jag inte så mycket av och de som eventuellt finns hoppas jag kunna hålla i schack medelst lite basal Vilja.
Kammade raka når mina testar ner till midjan och vad det verkar så växer de fortfarande, vilket är statistiskt osannolikt -nio av tio människors hårsäckar lägger ner verksamheten efter blott fyra aktiva år.
Varför odlar man långt hår?
De allra flesta gör det utan någon som helst mening. Till dessa viljelösa räknar jag givetvis in all slags folk - från kvinnor som har långt hår utifrån en inbillad genusnorm till små stackars svartklädda låtsasrockare som tror att infernaliska entiteter blir smickrade för att de kan smaka på sin egen lugg när de ruskar på huvudet på någon spelning.
En liten klick människor viger medvetet tid och energi till ökande av hårsvall för att de själva tycker det är fint eller för att medelst hårsvallet stå ut från en mängd. Ungefär lika stor är klicken folk som råkar få längre hår enkom ur den lathet som helt enkelt får dem att misslyckas att bli någorlunda regelbundet klippta.
En i jämförelse väldigt liten grupp människor ser i håret åldersringar och bundna ekon av vandrade vägar - en plats för resdamm, ett slags bokverk med ackumulerad visdom. En slags intellektualisering - en modernluciferiansk aspekt - av Simsonstyrka (Domarboken, GT).
Vilken av ovan grupperingar bekänner jag då tillhörighet till?
Dem alla, så klart. Den som enbart kan beträda en väg åt gången är en handikappad jävel och förtjänar inte att vara en vandrare överhuvudtaget. Den som så uppenbart låter sig målas in i svart-vita hörn borde aldrig ha fått tillåtelse att greppa en pensel överhuvudtaget. Hugg av verbörande händerna, knyt en kvarnsten vid hans ben och kasta fanskapet i sjön.
Jag är en lat jävel som helt enkelt saknar tillräckligt rumsligt engagemang för att få håret klippt i någorlunda jämna intervaller. Latheten hindrar mig dock inte från att på veckobasis tvätta håret, ty jag tycker det ser bättre ut med långt hår än med kort hår. Speciellt på min skalle. Och jag skiljer mig från mängden, speciellt när jag hastar fram i vag motvind. Håret fladdrar som om dirigent över de energier i väven mina kliv river upp. Vidare har topparna i luggen har varit med sedan våren 2001 och sedan dess har väldigt många och stora beslut tagits - och tankar tänkts - i mitt liv. Dem alla kan jag åminnas när jag smått meditativt "leker" med mitt hår.
Sålunda tillskriver jag min huvudbonad ganska höga värden genom hela KPA-spektrat och det är precis så det ska vara för alla ting som ska ha rätt att existera i mitt liv. Och den som, seende uppå företeelsen ifråga, inte är att erkänna en liknande syn eller inte är att vara kapabel till att insupa aspekter högre än den lägsta, har ingen som helst rätt till att beredas möjligheter och jag har ingen som helst skyldighet att servera vederbörande desamma.
Se hela mitt jag eller titta inte alls.
I andra fall - stå ut med att jag på pin kiv petar pinnar i dina ögon.
(Bilden som använts är ett urklipp ur Gustave Dorés Death of Samson. Du hittar hela tavlan här.)
