Kinn.com ville ha en liten intervjuliknande sak med mig, vinnaren, och skickade mig några frågor att, som jag förstod det, skriva lite löst runt. Eftersom jag inte publicerat någonting här på ett tag tänkte jag att det nog kunde duga. Håll till godo, eller nåt.
"Hej Rex,
Som du redan vet vore jag enormt tacksam om du kunde ge en kort presentation av dig själv, som vi sedan kan presentera i bloggen. Det kommer att bli en fin avrundning av vårsalongen. Det hade varit roligt om du också kunde skicka med ett självporträtt eller bild av dig. Dessa frågor kan kanske hjälpa till:
Berätta lite kort om din bakgrund och vad som drivit dig.
Vilka funderingar har du kring just Melankoli?
Hur ser din bearbetningsprocess ut när du skapar?
Vilket tema hade du upskattat till nästa års Virtuella vårsalong?
Berätta om din roll på konstscenen.
Hur närmar du dig samtidskonsten?
Hur ser du på det virtuella mötet som utställningsformat?
I vilka former uttrycker du ditt skapande?
Beskriv ditt favorit material eller verktyg och på vilket sätt det hjälper din kreativitet?
Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete och utbyte av idéer. Det var intressant att hitta till din hemsida och få en första inblick i hur du tänker och arbetar!
Vänliga hälsningar
Kinn Danielsson"
Mitt namn är Rex Regeborg och jag har blivit ombedd att utifrån en liten serie frågor presentera mig och mina mer konstrelaterade tentakler här på denna yta, en uppgift som är lika lätt som den är svår. Min enorma ödmjukhet till trots vet jag likväl att varenda uns av den är falsk.
Min bakgrund som människa är inte lång i tid mätt men ganska stor mätt i omfång. Min relativa ungdom till trots har jag satt mina fötter på mycken mark och genomlevt ett flertal aspekter av vad allmogen känner som liv. Resan är målet, målet är resan.
"/.../ and not, when I came to die, to discover that I had not lived."
- Henry David Thoreau
Personligen försöker jag varsebli min samtid från den sammes ytterligheter, från kanterna på de ramar som ständigt vidgas, i tron om att man därifrån ges ett bredare synfält och rikare perceptionell skörd. Jag måste dock uttrycka en förvåning över hur lite detta speglas i mina alster, vilka till sin natur inte sällan är mig totalt väsenskilda.
Teorin härom är att aspekter ventileras ut för att inte vara outlevda, men ej heller ha givits liv.
Melankoli som tema fångade direkt mitt intresse. De flesta mindre utforskade mänskliga emotioner gör det, av samma skäl som jag idogt låter min individuations fyrtorn vara tänt. I emenderingens namn skall de alla gås genom, levas, kännas och förstås. En del bär på energi. En del på likriktade energier. En del ger mest ett eko av något bakomliggande och inte sällan större.
Melankoli, enligt SAOL:
"själstillstånd (enl. humoralpatologien förorsakat av allt för riklig förekomst av "svart galla" som yttrar sig i svårmod l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet, tungsinthet, sorgbundenhet; särsk. psykiatr. om depression av patologiskt urspr. som utgör symtom för l. fas i viss sinnessjukdom."
Svart galla rimmar väl med ett flertal av mina vägval genom livet. Den svarta gallan är ett eko, en ring på ett större vatten. Orsakad av vad? Det får bli min gåta till dig.
Vidare finner jag en längtande aspekt i melankolin. Ett tyst trånande. En nedtryckt vilja. Ett inte helt släckt hopp, men helt utan egen kraft. Transparent och genomskinligt. Maktlöst. Men eteriskt och magiskt.
Emotioner är intressanta saker och fler borde utforska dem mer. I egenskap av mystiker har jag kikat genom de flesta och funnit deras platser i en större hierarki samt identifierat dem som blott verktyg och transistorer till större skapande och manifestationer av Vilja (magi). Denna mångfacetterade natur gör att emotioner väldigt fint går hand i hand med kreativ vilja och häri bor även sanningen om varför vissa känslor lämpar sig bättre än andra. Hur många gånger har exempelvis inte du själv hört någon säga att det bara kan målas när det mås dåligt?
Till nästa års Virtuella Vårsalong ser iallafall jag emot att djupare visualisera min tolkning av den enligt mig mest kraftbärande emotionen. Hat. Det vita Hatet, försett med versalt H. Bemästra Det och du har tyglat det sista av din vilja och världens frukter är till fullo dina att plocka och avnjuta livet ut.
Virtuellt ja. Virtuell scen. Virtuella möten. Likväl högst konkreta. Jag har själv rört mig på det världsomspännande datanätet Internet och WWW sedan i mitten av nittiotalet och har inga som helst problem med det där virtuella som verkar vara så spännande och svårfattligt för många. Det ogripbara är högst greppbart och virtuell kommunikation är högst konkret.
Vi är alla platsbundna och fysiska i vår manifestation och dessa våra gränser undslipper vi inte riktigt så enkelt. Det krävs mer än modem, tro mig.
För att detta inte ska driva ut i ett eskatologiskt kryddat emendiskt manifest koncentreras de sista raderna till mina försök till konst och frågorna därom. Tack för visat tålamod. Jag är stolt över dig, kära/e läsare.
Först och främst kan vi slå fast att jag är en glad amatör och min så kallade roll på konstscenen tills vidare är att betrakta som helt obefintlig.
Jag skapar hellre än bra. Vidare anser jag att Verket bor i verket och inte i namnet bakom verket. Skapelsen är så att säga större än skaparen; jag får som betraktare större behållning av en anonym människas Älska dig själv!-skylt i väggrenen än Jim Dimes sjumeters Pinocchio som är att installeras här i Borås, för att exemplifiera.
Sedan barnsben har jag själv skapat i ett flertal medium och funnit ett visst behärskande i dem alla förutom musik. Det är att betrakta som min livssorg att jag inte kan få ut tonerna som spelas i mitt inre. Men jag vet att det nog är för det bästa för tonerna är nog inte speciellt bra ändå. Nittiotalstechno. Ja, du hajar.
Mitt skapande bygger på den lite osannolika kombinationen mellan impulsivitet och avsaknaden av tålamod. Jag kan inte förbereda ett verk, plötsligt börjar jag bara och väl påbörjat går det fort - annars tröttnar jag och slutar. Nätskulpturen Banshee tog en och en halv timme att kränga ihop och vid tillfället tyckte jag det vara i högsta laget. Jag fick tråkigt och det syns i de sist formade delarna av henne. Det är kanske väl att inte så många kommer se- och kritiskt granska henne i skogen där hon står.
När jag inte ses i skogen eller på någons trädgård med tio meter förzinkat hönsnät målar jag helst i akryl, gärna i sällskap av söta Mirva. Mina verk är löjligt färgglada och abstrakta samt eoner från min favoritkonstnär Gustave Dorés kreationer. Emellanåt modellerar jag i lera eller aluminiumfolie men huvudparten av mitt skapande har dock under de senaste åren kommit att styras till det litterära. Idag skriver jag mig genom livet, något jag även partiellt lyckas leva på. Hanteringen av språk är dessutom lite rolig efter åtskilliga studier av saker som NLP. Om det just nu kliar i din nacke är det dock för att det verkligen kliar och inte för att jag sublimalt programmerat dig.
DICLVX - DICIT LUX