0783 : Du är min myra

Den som kommer och slemgnager på mig med sina bara tandkött i syfte att försöka orsaka ett bett får stå ut med att jag vänder mig om och nafsar tillbaka. Skillnaden är bara att min käft hyser en utvecklad garnityr och att mina svarande gläfsanden lämnar spår i form av blodvite. Något som senast idag ett flickebarn i Stockholmstrakten fick erfara.

Hon kontaktade mig över någon prepubertal digital mötesplats och överöste mig med anspelningar på snusk, inviter och försök till komplimanger i hopp om att få lite sådan där patetisk bekräftelse tillbaka, bekräftelse som hon uppenbarligen inte längre fick i sitt äktenskap sedan dess den andra ungen klämts ut och därför, enligt utsago, kommit att söka hos (och få av) "långhåriga män". Bah.

Sedan barnsben står jag över alla slags sådana spel och jag går aldrig på den typen av nonsens. Där de orättmätiga kraven dessutom kommer från någon som så uppenbart står under mig intellektuellt men ändå har mage att här och där försöka läxa upp mig inom ämnen som inte till någon grad verkar behärskas så är mitt mått rågat. Jag bad vederbörande att försvinna.

Tydligen sårade jag någon slags inbillad stolthet i flickebarnet när jag inte ville ha klapparna som hon så infamt försökte erbjuda mig, ty innan hon försvann hade hon mage att kontakta folk i min värld och försöka spotta etter i deras öron, i syfte att vända min värld mot mig själv och därigenom kanske hitta något inbillat försök till seger.
Men vi går inte på sådant.

Små tuggande tandkött som hennes gör ingen skada, annan än omvänd eftersom jag beslutar mig för att bita tillbaka.
Jag lät hennes man få veta om hennes studier i otrohet och lämnar henne nu att leva efter bästa förmåga i det rykande lilla skjul som är att bli ruinerna efter hennes liv.
Kanske gjorde jag dem en tjänst genom att plocka fram hennes demoner och tvinga dem som par att möta dem tillsammans? Kanske föds därur en process i vilken de nyfinner varandra? Kanske gjorde jag dem en tjänst som i att de nu äntligen får argumenten de inte vågat leta efter för att lämna varandra och bygga varsin lycka på varsitt ställe?
Det rör mig inte i ryggen vad för deras del komma ur detta skall. Mitt liv blev gnagt på av bebismänniskas tandkött. Jag uttdelade som svar ett snabbt litet hugg, sprunget ur blott en bråkdel ur min fulla förmåga, och raserade allt som det stackars barnet fram till den dagen känt som sitt trygga liv.

Oavsett vart vägen vänder, var det JAG som vände den. Åter igen har jag uttövat makt över andras öden. Åter igen har jag styrt skeenden. Jag tvivlar på att det i längden kommer leda till annat än gott, men det är oviktigt. Förändringens kraft var Jag, och det var helt utan ansträngning från min sida.

The monolith is I
It was always me

Människor. Ni är myror i min myrfarm. Så enkelt skakar jag om er. Och så svårligen når ni mig överhuvudjävlataget.