0612 : En gnutta spänning
Jag läser att rymdfärjan Atlantis som för några dagar sedan sköts upp till ISS fick sig en liten reva i värmeskölden. När något liknande hände Columbia år 2003 resulterade det i att astronauterna omkom vid återinträdet i jordatmosfären, en vetskap som säkert ger Atlantis passagerare en gnutta spänning där de nu sitter hyfsat avskilda vår jordiska civilisation, roterande planeten.
Men handen på hjärtat. Hur ofarligt får man egentligen lov att anse att det ska vara med de upptäckresor som under århundradena vidgat de mänsklliga vyerna? Hur många äventyrare har under världshistoriens gång inte dött när de fyllt i kartornas återstående vita fläckar? Skepp har kapsejsat, slädar har frusit fast, isar har brustit och bergväggars grepp har släppt. Det hör nära på till vår mänskliga nyfikenhets natur att i viss mån offra våra liv för ett kollektivt större vetande (eller mer korrekt riskera våra liv i jakt på ära och berömmelse) och detta är onekligen något astronauterna själva vet bättre än någon annan.
Sett ur det perspektivet är det ju faktiskt ingen större fara på taket. Själv hade jag varit otroligt lycklig över att få dö i anslutning till ett besök i rymden, så även om de där uppe slutar som mänskliga toastsmulor spridda i stratosfären ämnar jag avundas dem, å det grövsta.
Och som sagt. Tar man en medveten och väl kalibrerad risk, har man inget att lipa över när någon av de mindre trevliga eventualiteterna faktiskt inträffar. Kan man absolut inte tåla tanken på att dö i rymden så ska man minsann aldrig kämpa ett halvt liv för att bli utskickad dit heller.
Men handen på hjärtat. Hur ofarligt får man egentligen lov att anse att det ska vara med de upptäckresor som under århundradena vidgat de mänsklliga vyerna? Hur många äventyrare har under världshistoriens gång inte dött när de fyllt i kartornas återstående vita fläckar? Skepp har kapsejsat, slädar har frusit fast, isar har brustit och bergväggars grepp har släppt. Det hör nära på till vår mänskliga nyfikenhets natur att i viss mån offra våra liv för ett kollektivt större vetande (eller mer korrekt riskera våra liv i jakt på ära och berömmelse) och detta är onekligen något astronauterna själva vet bättre än någon annan.
Sett ur det perspektivet är det ju faktiskt ingen större fara på taket. Själv hade jag varit otroligt lycklig över att få dö i anslutning till ett besök i rymden, så även om de där uppe slutar som mänskliga toastsmulor spridda i stratosfären ämnar jag avundas dem, å det grövsta.
Och som sagt. Tar man en medveten och väl kalibrerad risk, har man inget att lipa över när någon av de mindre trevliga eventualiteterna faktiskt inträffar. Kan man absolut inte tåla tanken på att dö i rymden så ska man minsann aldrig kämpa ett halvt liv för att bli utskickad dit heller.
Andra bloggar om: Atlantis, Rymden, ISS, Risk, Intressant
Som vanligt skruvar media upp ALLT!
Det är inte en värmesköld utan en värme-FILT!
Detta har inget med återinträdet att göra!
Filten isolerar skrovet och de temp-växlingar som orsakas av dag/natt i omloppsbanan….
Johan Spacebuff
Fint skrivet. Skulle även jag med glädje kunna reduceras till aska efter att ha varit däruppe!
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]