0153 : Frigörelsen

I wish only
for the salvation of mankind.
But,
for that to happen
the world must first
be remade

Som luft flyttad av vingars slag svepte insiktens bris över mitt ansikte, fick mina kinder att rodna och ögon att tåras. För sen. Jag var för sen, igen. Tvenne gånger har samma människa kommit emellan potentiella scenarion liknande varandra.
Hur kan kan på något vis gå med på att på grund av denna människas allmänna avkrävande komma för sent?
Jag skall aldrig förlåta mig om så verkligen är fallet.

Bojor finns först när man låter dem fängsla en, brukar jag säga. Vid närmre eftertanke och sporadisk loggläsning ser man att jag ofta säger väldigt många kloka ord. Så synd att jag själv är så erbarmligt dålig på att själv leva efter de regler jag så rådigt ritar upp för alla andra.

Ett plåster som snabbt slits av orsakar mindre smärta än det som långsamt pillas bort och mellan varven återfästas mot huden.
Varför ska det vara så otroligt svårt att göra sig fri? Att göra sig öppen? Att göra sig mottaglig för de söta frukter jag gång på gång får det bevisat för mig att livet har för vana att duka upp längs mina stigars smörgåsbord?

Jag vill verkligen alla [inblandade] människors välgång.
Men för detta att ske, måste ALLT göras om.

Jag vet det. Jag ser det. Jag kan säga det.
Men jag kan inte göra det.

Jag förtjänar verkligen inte mina vingar, ty under dessa mina tafatta försök att flaxa kommer folk som står mig nära aldrig att sluta blöda.

Ge mig en klippa, en avsats, en ansats. Ge mig en solnedgång, purpur till färg och med syrén i doft. Ge mig musik, Mozart gärna. Rex Tremendae.
Och jag skall frigöra mig. Kasta mig ut. Lyfta.
Och för första gången ha lika många leende ansikten bakom mig som framför mig som på mig. Låt mig flyga. Låt mig flyga. Låt mig flyga.
Bojor finns först när man låter dem fängsla en.

Låt mig få flyga.

Steg ett BLIR att förgöra kroppen, tolle corpus, det måste bli så. Jag har på ytterst kort tid i en allt högre grad kommit att benämna mig själv R.H.H.R. och jag vet nu att detta är en oundviklig del av min metamorfos, min katharsis.
Jag vet att jag i självaste bytet, skiftet, kommer finna energier länge eftersökta. Motivation till ambition. Viljan att prestera något högre, något större.

Jag lovar härmed mig själv att i största möjliga utsträckning kunna ge mig detta till mig själv i födelsedagspresent. Förra årets 42-tums plasmaTV kommer stå sig ganska slätt i jämförelse. I den mån dessa två helt väsenskilda världar ens kan / bör jämföras.

Hur kan man hysa hopp för denna vår värld? Hur kan man känna kärlek till denna skapelse? Barn, blott år gamla, dör med tomma och uppsvullna magar för att mätta människor på andra platser saknar perspektiv. Människors hela livsvärden avskrivs systematiskt för att de mellan sina ben har ett könsorgan som inte dinglar? Folk samlar sig under fanor bakom gränser och dödar sina grannar för att de tolkar en text annorlunda eller för att de har mer papper i sina fickor?

Hur kan man tro på en värld där man ett musklick bort kan se en kvinna dricka en killes urin ur en annan kvinnas ändtarm? "Ih, I got pee in my eye!"

Givna makten att förändra lever vi i den värld vi förtjänar. Men förtjänar vi verkligen det? Nej. Vi har fått våra chanser. Det är dags att bygga nytt. Från grunden. En syndaflod. Men där gamla skrifter talar om vatten från skyn vill jag se blod, brutna ryggar och brända vingar. Aska.
Skapelsens enda räddning är att göras död och öde.

Må världar brinna och syndare dö. Må Sorgen bli var mans ledsagare och låt oss tillsammans skriva undergången på skapelsens näsa. Låt oss rädda existensen, genom att döda den. Lämna moder jord, Gaia, naken åt sitt öde. Sitt tillfrisknande.