0223 : Försakelsen
Väldigt mycket i mitt liv handlar om att försaka något för någonting annat. Att vända en helhet ryggen trots att en majoritet av dess beståndsdelar lockar mig och binder mig. Argumenten och anledningarna jag slängt mig med för att rättfärdiga denna aktiva försakelse har i oroväckande hög mån varit rena efterkonstruktioner.
Vanligast är att jag vänder ryggen mot människor som jag egentligen vill ha på viktiga platser i mitt liv, enkom för att någon endaste egenhet eller faktor inte spelar mig i händerna så som jag trott mig önska.
Sedan dess jag efter separationen vilsen vandrade ut på mitt nya livs fält har jag mött många nya människor, några med potential att bli mig riktigt viktiga, men dem alla har jag klippt. En efter en. När jag väner mig om ser jag brinnande eller raserade broar.
Men liknad vid en orkan har försakelsen ett vindstilla öga. Det finns en punkt i dessa relationsdestruktiva krafter som skänker mig lugn, hopp, vilja och tillfärsikt om en fortsatt samexistens med verklighetens idogt nya grannansikten.
Detta öga är min dotter.
Hon har i takt med min ökande insikt om mitt flackande alltmer fått axla rollen som mitt ankare och huvudsakliga fokus och för varje roll, temporärt spelad av ett nytt ansikte, jag valt bort har min hennes roll i mitt liv istället ökat. Ökat så till den grad att den numera är den vanligast förekommande beståndsdelen i mina efterkonstruktioner, mina skäl till att vända folk och deras ibland lukrativa erbjudanden ryggen.
Ingen skall stjäla mitt fokus från min dotter. Mitt ankare. Detta manifest av mitt eget reproduktiva kött och blod.
-
Och detta var också en efterkonstruktion. Jag finns inte där för henne ens hälften så mycket som mitt samvete säger att jag borde. Hon förtjänar en familj. En.
Det är en sorg att vi inte kan ge henne det.
Och häri har vi ytterligare en försakelse. Den helt ärligt enda som når mig tillräckligt för att smärta mig. Jag försakar min dotter, ty jag finns där inte för henne, inte ens hälften av hennes tid. Personal på dagis umgås, i tid mätt, med henne långt mer än vad jag gör. Storleken på skuldkänslan härav är proportionerlig till mängden fokus jag tillskriver henne; för var perifer roll jag kör på porten, kläs min kind i ytterligare en tårs prisma.
Förlåt.
Vanligast är att jag vänder ryggen mot människor som jag egentligen vill ha på viktiga platser i mitt liv, enkom för att någon endaste egenhet eller faktor inte spelar mig i händerna så som jag trott mig önska.
Sedan dess jag efter separationen vilsen vandrade ut på mitt nya livs fält har jag mött många nya människor, några med potential att bli mig riktigt viktiga, men dem alla har jag klippt. En efter en. När jag väner mig om ser jag brinnande eller raserade broar.
Men liknad vid en orkan har försakelsen ett vindstilla öga. Det finns en punkt i dessa relationsdestruktiva krafter som skänker mig lugn, hopp, vilja och tillfärsikt om en fortsatt samexistens med verklighetens idogt nya grannansikten.
Detta öga är min dotter.
Hon har i takt med min ökande insikt om mitt flackande alltmer fått axla rollen som mitt ankare och huvudsakliga fokus och för varje roll, temporärt spelad av ett nytt ansikte, jag valt bort har min hennes roll i mitt liv istället ökat. Ökat så till den grad att den numera är den vanligast förekommande beståndsdelen i mina efterkonstruktioner, mina skäl till att vända folk och deras ibland lukrativa erbjudanden ryggen.
Ingen skall stjäla mitt fokus från min dotter. Mitt ankare. Detta manifest av mitt eget reproduktiva kött och blod.
-
Och detta var också en efterkonstruktion. Jag finns inte där för henne ens hälften så mycket som mitt samvete säger att jag borde. Hon förtjänar en familj. En.
Det är en sorg att vi inte kan ge henne det.
Och häri har vi ytterligare en försakelse. Den helt ärligt enda som når mig tillräckligt för att smärta mig. Jag försakar min dotter, ty jag finns där inte för henne, inte ens hälften av hennes tid. Personal på dagis umgås, i tid mätt, med henne långt mer än vad jag gör. Storleken på skuldkänslan härav är proportionerlig till mängden fokus jag tillskriver henne; för var perifer roll jag kör på porten, kläs min kind i ytterligare en tårs prisma.
Förlåt.
Skriv en rad vetja! Det vore ju trevligt värre! =) [!]